4. Läkarintyg i Stockholm

Den här artikeln handlar om en institution i Stockholms sjömansliv som existerade för inte så länge sedan. Det är ju så att alla Sjömän måste ha ett gällande läkarintyg. Detta skall förnyas med jämna mellanrum. Numera kan man gå till vilken Svensk läkare som helst. Denne kan genom sin dator komma i kontakt med en central databas där han svarar på alla frågor. Slutligen tar han en "print-out" på en färdig blankett, signerar och stämplar - voilá. 

 För inte så länge sedan var det enbart ett litet antal betrodda så kallade "Sjömansläkare" som kunde utföra den här undersökningen och skriva ut ett läkarintyg. De som bodde i städer utan en sådan läkare - och det var många - var tvungna att resa till "Sjömansläkaren".

 För påfallande många Svenska sjömän fanns det bara en "Sjömansläkare". Nämligen "Limpan". Doktor Stig Lindström, som hade sin mottagning "Sjöfartsmottagningen" på Blasieholmen. Närmare bestämt Hovslagargatan 5A, en halv trappa upp till höger. Till vänster låg för övrigt Waxholmsbolagets huvudkontor.

 Ett besök hos "Limpan" på 60- eller 70- talet kunde utspela sig ungefär så här:

 Man gick in genom den stora ärevördiga porten och uppför trappan. Så öppnade man den tunga dörren in till läkarmottagningen. Där satt två stycken apparater för könummer. Den ena för "Friskintyg" (=läkarintyg), den andre för "Sjukintyg" (=sjukskrivning). Eftersom det var "Friskintyg" som gällde, tog vi kölapp ur den apparaten och satte oss i väntrummet. Och här satt det normalt sett massor med folk. På den tiden fanns det massor av Svenska båtar och det var bara en handfull sjömansläkare i landet. Den som kom från mindre städer runt omkring och skulle mönstra fick räkna med en dag i Stockholm för att få sitt läkarintyg.Vilket givetvis krävde en eller två nätter på "Sjöfartshotellet".

 Med tiden ropades man upp och hamnade framför ett stort skrivbord. På andra sidan satt en sjuksköterska med sträng uppsyn. Hon skrev upp alla personliga detaljer och gick igenom den obligatoriska frågelistan på läkarens blankett. Har ni haft .... Har ni upplevt.... Har ni...... etc etc etc. 

 Och så skickades man in i en liten kur. Det fanns en korridor med en lång rad med små kurar, i storlek ungefär som en fotokiosk eller liknande. Och man uppmanades att ta av sig på överkroppen. Ett skynke drogs för. Och så fick man VÄNTA och då menar jag verkligen VÄNTA. 

 Sedan kom det en annan sjuksköterska. Hon tog blodtryck och blodprov. Och detta var en stor fasa för de som gick regelbundet hos "Limpan". Under de sista åren hade han nämligen en sköterska som minst sagt var överårig. Hon var dessutom darrhänt och provtagningen slutade ofta i blodflöde. Jag minns en gång när hon efter örton försök fick fram några bloddroppar. Det förvånar mig än i dag att jag inte smällde av där och då.

 Nästa steg i processen var att man fick en remiss till Sophiahemmet för lungröntgen. Och så drog man i grupper om två eller tre med löddrig taxibil upp till Sophiahemmmet. Där satt man i en annan kö och kallades in i tur och ordning för att placeras i en apparat som var lika stor som ett halvt maskinrum. Brrrrrrrrrrrrrrrrum sade det och sedan var det klart.

 Varsågod och vänta......

 Efter en halv evighet ropades man upp. Varsågod - och så fick man ett papper som skulle tillbaka till Limpan. Ny droska - vanligen delad med en eller ett par andra yrkesbröder. Kanske man skall tillägga att droskturerna upp och ned ibland gick via ett vattenhål......

 Och så var man tillbaka på Hovslagargatan, gick fram till den stränga sjuksköterskan och lämnade in papiret från Sophiahemmet. Varsågod och sitt ut i väntrummet.......

 När man väntat ett tag ropades man in igen. Och placerades i en ny kur. Men denna befann sig i en annan korridor. Ta av på överkroppen. Skynke drogs för. Och vänta, vänta och vänta. Sedan kom "Limpan" i egen hög person. Han inledde ofta med att fråga: "Frisk eller Sjuk????" Sagt med ett leende på läpparna.

 Så lyssnade han på bröstkorgen med stetoskop och gjorde en allmän undersökning på si så där 15 sekunder. Sedan blev det ett allmänt snack om sjöfart och om livet i allmänhet. Men en sak var väldigt märklig ..... Mannen hade ett helt otroligt minne. Hade man EN gång varit hos Limpan så kom han ihåg allt. Och var man som jag regelbunden gäst (dvs en gång om året) så visste han ALLT. Han visste vilka båtar man varit i, han visste om personliga ting, han visste f**n ta mig vad man hade för framtidsplaner. Mannen var helt enkelt otrolig.

 Efter avslutad undersökning fick man ta på sig på överkroppen och gå ut till den stränga sjuksköterskan för tredje gången och hämta sitt läkarintyg..... 15 kronor tack. 

 Nästa station blev givetvis den närbelägna "Lyktan" som låg på Teatergatan, det vill säga "runt två hörn".

 Senare har jag också hört att "Limpan" bland annat också var förtroendeläkare hos Stockholmspolisen. Men han behandlade poliserna som han behandlade sina sjömän. I grunden hade han ett hjärta av Guld och han hade förtroende för "sina pojkar". Ville man jobba fick man friskintyg, ville man inte jobba fick man sjukintyg. 

 Och "in the good old days" fanns det tillfällen när påfallande många poliser i Stockholm tappade arbetslusten. Nämligen i samband med stora VietNamdemonstrationer, Almstriden, Husockupationer och liknande som ju var vanliga företeelser för 40 år sedan. Det var ju helt enkelt så att vanliga hyggliga "snutar" hade begränsad lust att gå över folk med batongerna. Så när "Limpan" sjukskrev poliser i stora mängder fick han luften som Polisläkare. 

3. De Första Jobben

Donkeyman har jobbat hela sitt liv. Han har bara varit sjukskriven två gånger. Ena gången sågade man av honom vänster ben för att rädda livet efter en olycka borta i Canada. Andra gången hade han rasat ned för en trappa och brutit armen. I samband med förtäring av starka drycker måste erkännas så här i efterhand. Bägge sjukskrivningarna blev korta. Efter 14 dagar satt den enbente Donkeyman i rullstol och jobbade och andra gången satt den nygipsade Donkeyman med vänstersläggan i paket och jobbade redan på tredje dagen efter "olyckan".

Kägelresare
Men Donkeyman började att tjäna egna pengar redan i mycket unga år. De första två yrkena var typiska "knäck" för smågrabbar i Stockholm på -50- och -60-talen. Sådana "jobb" som inte finns längre.

De allra första kronorna rann in redan innan Donkeyman hade fyllt 10. Då "jobbade" han tidvis som kägelresare på Kungsholmens Bowlinghall. Innan de automatiska kägelresningsmaskinerna kom så måste ju käglorna resas för hand och kloten returneras manuellt. Bowlinghallarna hade inte några kägelresare anställda utan spelarna fick hålla med sådana själv. Och det fanns en flock med smågrabbar till hands som reste käglor.

Den som hyrt en bana men inte hade med sig någon som skötte käglorna hyrde in någon av alla de grabbar som höll sig framme för att göra sig en slant. Vilket givetvis inte skedde i form av någon anställning utan arvodet betalades ut ungefär som en vanlig "dricks"peng.

Den utvalde kägelresaren gick till änden av banan, ställde upp käglorna och hoppade upp på en bräda ovanför banan. Så kom klotet. Han hoppade ned, lade klotet i returrännan, rensade bort de fallna käglorna och hoppade upp på brädan igen. Så kom klotet igen. Nu hoppade han ned, lade klotet i returrännan, ställde upp käglorna och hoppade upp på brädan igen. Och så vidare .........

Efter avslutad serie sprang kägelresaren ut till spelarna och hämtade sin slant. Samt försökte positionera sig för att få nya kunder.

Dess värre försvann denna intäktskälla i början på 1960-talet när bowlinghallarna installerade de moderna Amerikanska kägelresningsmaskinerna.

Springschas
Precis som så många andra ungdomar som växte upp på den tiden har Donkeyman "Schasat". Det var ju så att de allra flesta butiker och företag hade cykelbud. De lite större hade fast anställda bud medan lite mindre livsmedelsbutiker, blomsterbutiker och så vidare hade någon eller några pojkar som kom och cyklade bud någon timme efter skolan.

På den tiden var de flesta kvinnor hemmafruar och många orkade inte bära hem varorna när man handlat. Då packade handlaren varorna och skickade dem med firmans "springschas". Som ju ofta var en extraknäckande skolgrabb. Jag tror aldrig att jag såg några tjejer som "schasade". Det "passade sig" nog inte på den tiden.

Donkeyman började "schasa" redan strax efter att knäcken på bowlinghallarna tog slut. Först ut var hos en blomsterhandel på S:t Eriksgatan. Sedan blev det hos en blomsterhandel i Abrahamsberg dit familjen med tiden flyttade. För övrigt hade även Donkeymans far "schasat" fast det skedde ute i Tureberg där fadern hamnade när han som 15-åring flyttade in till stan för att jobba. Och han "schasade" något år tills han fick jobb som "massäck", dvs hjälpkarl, på en lastbil.

Det bestående minnet från Donkeymans tid som "schas" är att det märkligt nog kändes som om det alltid regnade när skolan närmade sig slutet och det var dags att hämta dagens uppdrag. För det mesta var det 4-5 blomsterkvastar som skulle köras ut men i samband med större helger kunde det vara mängder. Eller om någon fyllde jämnt eller vid dop, bröllop eller andra högtidsdagar. Då blev det fort stora lass och flera turer. Turer som genomfördes på blomsterhandelns tungtrampade pakethoj med ballongdäck. Men Donkeyman var ju idrottsman så det var bara en god träning och så lärde man sig att hitta.

Hos Blomsterhandlarna fick man ju betalt för budkörningen - en betalning som de ju tog ut av sin kund. Budet avlönades "rostfritt - rätt i rocken" som man sade på den tiden. Men de allra flesta kunder gav också en slant i dricks.

Även "springschasarna" försvann när den moderna tiden kom. Men "cykelbuden" har fått en renässans i de stora städerna. Som en följd av att trafiken blivit tätare och tätare. Men dagens bud cyklar på exklusiva lätttrampade hojar med mängder av växlar. Likheten ligger väl i att både dagens bud och forma tiders "schasar" kastade sig genom trafiken i dödsföraktande stil med hög fart.

Reflektioner
Skall man göra en annan reflektion så är det naturligtvis att dåtidens ungdomar hade mängder med sådana här enkla jobb att tillgå. Antingen på heltid för den som slutade skolan eller som extraknäck för skolungdom. Det fanns mängder med okvalificerade hantlangarjobb. I vart fall i städerna.

I dag skulle antagligen en blomsterhandlare drabbas av samhällets vrede om han lät en skolungdom tjäna några extra spänn på eftermiddagarna. Förmodligen skulle han få både Facket, Arbetsmiljöverket, Skatteverket och en mängd andra verk på halsen. Utan att veta säkert tar Donkeyman det för givet att i dagens moderna samhälle skulle inte en 10-åring få vara "kägelresare" och en 13-14 åring skulle inte få "schasa". I vart fall inte för betalning.

Men i Donkeymans ungdomstid gick sådant för sig. Det var till och med vanligt. Och Donkeyman minns än i dag den glädjen som det innebar att kunna ha egna pengar. Pengar som man kunde använda som man ville utan att föräldrarna lade sig i. Och Donkeyman var sparsam. De små öringarna blev kronor och kronorna blev sedlar och sedlarna förvandlades till många "nyttigheter". Matchbiljetter till exempel. På "Jossa", "Stadion", "Råpan", "Hovet" och andra ställen.

2. Kort levnadsbeskrivning

"Donkeyman", eller Claes Thure Vilhelm Moberg föddes på Södersjukhuset i Stockholm i nådens år 1949.

Bägge föräldrarna hade kommit till Stockholm just före kriget för att finna sig arbete. De träffade varandra och gifte sig 1944. Moder var Thyra Moberg (född Tuohea) som kom från Tornedalen. Fader var Ivar Moberg och kom från Roslagen. Ivar var droskchaufför och blev med tiden droskägare. Han körde droska i Stockholm från 1942 till 1985.

Familjen bodde på Tobaksspinnaregatan 5 i Högalids församling på Söder. Men sonen Thure döptes i kapellet på Södersjukhuset av pastor Torne Tirén. Som liksom modern var Tornedaling och just länken till Tornedalen kom att betyda mycket i Thures liv. Men mer om detta i andra artiklar.

Längre fram kom familjen att flytta ut till de västra förorterna. Först till Vällingby och ganska snart vidare till Abrahamsberg. Där gick Donkeyman igenom skolans högstadium och så gymnasium på Höglandsskolan. Vi talar nu om mitten på 1960-talet.

När vi kommer fram till 1965 börjar Donkeyman att jobba på ångfartyget "Saltsjön" som gick i linjetrafik mellan Stockholm och Utö. Något som kom att prägla hela hans levnad. Från nu och framöver jobbade han på Waxholmsbolaget på sina skollov. Och efter avslutat gymnasium gick han rätt ut i heltidsjobb på de gamla ångbåtar som på den tiden utgjorde ordinarie förbindelser ut i skärgården. Merparten av tiden gick han som eldare på ss "Waxholm".

Donkeyman flyttade också ut i Skärgården och bodde där några år. Närmare bestämt på en liten ö just utanför Waxholm.

"Lumpen" omfattade 15 månader som värnpliktig plutonchef vid Kungl Svea Ingenjörregemente i Solna och senare Södertälje. Efter "Muck" blev det diverse ångbåtar igen och 1971 blev han bristmönstrad som "Chief" på ångfartyget "Blidösund". Nu hade han flyttat in till centrala Stockholm igen.

1972-75 läste Donkeyman på Sjöbefälsskolan i Stockholm. Därefter var han Sjöingenjör .....

Efter examen blev det Rederi AB Transatlantic och deras ms "Cumulus" och några andra gamla styckegodsare. Under ledigheterna jobbades det på Waxholmsbolaget som ångbåtsChief mestadels ombord på "Waxholm".

Så blev det en stor omvändning i livet julen 1977 när Donkeyman med vänner köpte ångfartyget "Blidösund" och sedan drev denna båt tillsammans. Samtidigt drev han en firma som sysslade med konsultverksamhet och reparationer av fartyg. Plus att han undervisade på Sjöbefälsskolan. Hur tiden räckte till vet man inte. Verkligheten var nog att den inte riktigt gjorde det. Under den här perioden var Donkeyman bosatt uppe på Blidö.

Nästa korsväg var 1985 när han också hade startat upp den gamla "Östanå 1" som inte hade gått i trafik på mer än 25 år. Då återgick Donkeyman till de stora haven. Och det blev allt mellan himmel och jord. Stora båtar, små båtar, vanliga båtar, ovanliga båtar och en massa annat. I samma veva flyttade Donkeyman till Tromsø i NordNorge. Där han bodde ihop med Borgny under många år.

Det är också här som han börjar använda sitt första namn "Claes". Helt enkelt av praktiska skäl. Det är dj***t besvärligt att förmå Engelsktalande att säga "Thure". Men alla har hört talat om Santa Claus. Så därefter har det varit Claes Thure Moberg som namn.

Här kom en period när han var först Maskinchef men sedan Inspektör och Kvalitetschef i "Swan Shipping". Det blev 14 år med pendling mellan Tromsø och Oslo. Samt resor runt om i världen. Både hit och dit. Det stora slaget kom när Borgny blev sjuk och dog några år in på det nya seklet.

Därifrån har det varit allt mellan himmel och jord. Men med Tromsø som bas. Rederijobb i Norge, konsultverksamhet och nu sist jobb som maskinchef på isbrytare i Sverige. Allt omväxlande med uppdrag runt om i världen. Men på senare år har han fått en ny "smäll på käften", han hade funnit en ny kvinna som också fick "skruva ned skylten" efter bara ett par år.

Nu är Donkeyman en 60-plussare som åter går in i en ny framtid. Vart "haren har sin gång" nu vet man inte men det blir säkert spännande och händelserikt. Vad Donkeyman skall ägna sig åt "när han blir stor" vet han inte heller. Allt detta och mycket mer kommer att beskrivas i artiklar här på denna blog.

Häng med ........

1. Vad är en "Donkeyman"

Författaren till dessa artiklar heter Claes Thure Moberg men hans "alias" är "Donkeyman". För den som inte känner till sjöfartens underbara värld är uttrycket obegripligt. Men "Donkeyman" är den äldste yrkestiteln i maskinavdelningen på ett fartyg.

På segelfartygens tid utfördes alla jobb manuellt. Vilket inkluderade tunga uppgifter som att hiva ankare, lossa och lasta fartygen med mera. Till hjälp hade man ibland en "vandring" där ett antal karlar kunde dra runt en enkel winsch manuellt. Man gick helt enkelt runt, runt, runt och var man skjöt på en spak och därmed drev man ett spel.

På land i varma länder kunde sjömännen beskåda "åsnevandringar" där en åsna gick runt, runt och drev till exempel en vattenpump. Och sjömännen började kalla vandringen ombord för åsnevandring. Männen ombord gjorde ju samma jobb ombord som åsnan gjorde i land.

Med tiden kom ångdriften. I början installerade man en ångpanna som drev winschar och spel ombord i de större segelfartygen. Ångan ersatte den manuella vandringen där sjömännen ju jämförde sig med åsnor. Vad var då mer naturligt än att sjömansspråket gjorde ångpannan till en Donkeypanna - ångan gjorde ju samma jobb som åsnan. Och självfallet blev mannen som skötte det hela en Donkeyman.

Med tiden utvecklades tekniken. Seglen ersattes med ångmaskiner. Men titeln Donkeymannen levde kvar. Fast nu var Donkeyman den mest betrodde bland manskapet i maskin. Mannen som visste allt och kunde allt. En tusenkonstnär helt enkelt.

Ångmaskinerna har numera ersatts med Dieselmotorer. Men det finns en del ångbåtar med avancerad modern turbinteknik på världshaven. Och i vart och ett av dessa finns än i dag en "Donkeyman".

"Donkeyman" har gått igenom hela karriärstegen till sjöss. Började som elev, fortsatte som eldare, gick in och läste, blev med tiden maskinist och slutade som maskinchef. Hängde med på ångbåtarna så länge de fanns men tvingades med tiden att gå över från steam till motor. Därför reste han aldrig som Donkeyman. Men däremot har han varit riktig eldare. På kolfyrade båtar. Och kan hantera både kolskyffel, raka och slejs.

Och Donkeyman har precis som Evert Taubes berömde eldare "Charlie Barr" gjort rent ångpannor invändigt (men inte i Bordeaux).