En av Donkeymans första bekanta i Tromsø var Gudbrand Paulsen. Han blev också en nära vän under många år även till Donkeymans samboerska Borgny och hennes familj.
Gudbrand var instrumentmakare och dragspelare. I sin krafts dagar hade han varit så bra att han fick framträda i hela 47 radiokonserter i direktsändning i NRK. Vilket var en god kvalitetsstämpel. Han var mest känd för att spela klassiskt dragspel men han var också duktig på alla former av populärmusik. Evert Taube låg honom speciellt varmt om hjärtat.
I mitten på 1990-talet tog Donkeyman med sig Gudbrand på en resa till Stockholm och Stockholms skärgård för att han skulle få uppleva de miljöer som Taube hade diktat kring. Och vi for runt till alla möjliga platser och följde Taubes texter. Givetvis besökte vi också "Den Gyldene Freden" och några andra viktiga lokaler.
Redan resan ned var minnesvärd. Vi åkte tåg från Narvik till Stockholm och när tåget passerade "Torne Träsk" station berättade han en intressant historia. Han hade nämligen rymt till Sverige under kriget. Med lokalrutebåt in till någon plats i Malangen och däriftrån till fots över fjället till Svensk sida. Där Gudbrand och hans kamrat hade träffat på några Svenska Lappar som tog hand om dem. De fick kaffe och renkött och blev sedan transporterade i båt över Torneträsk till just "Torne Träsk" station där det fanns militär som tog hand om dem. Här fick de biljetter till nästa tåg till Kiruna där de skulle anmäla sig hos Länsman.
På tåget satte de sig i en ledig kupé och ganska snart kom en trevlig Norrman och slog sig i slang med dem. Han började fråga om var de kom från och om diverse annat. Men då kom den Svenske konduktören in i kupén med en gång. Han krävde att få se deras biljetter och sade med barsk min: "Ni får inte sitta i den här vagnen". Så tog han med sig de unga flyktingarna in i en annan vagn. Och säger åt dem: "Ni måste vara försiktiga med vem ni snackar med. Vad för sorts Norrman tror ni det är som kan åka fram och tillbaka på det här tåget och ställa frågor"?. Grabbarna var glada över att de inte hade hunnit berätta just något som helst och tackade konduktören varmt.
Detta berättades när vi passerade samma platsen 50 år senare.
Donkeymans gamle kompis "Stickan" från Gräddö körde oss runt i sin båt så vi kunde följa texten i "Vals i Furusund" och så Gudbrand kunde studera miljöerna. Samt hänga på sig spelet och spela låtarna. Slutligen gick färden till Calle Schewens Ö. Men där varskodde vi Gudbrand att vi knappast kommer oss i land. Ön ägs av Pelarorden och där slipper enbart ordensmedlemmarna i land.
Mycket riktigt kom en tillsynsman rusande när vi lade till vid bryggan. Men "Stickan" berättade att Gudbrand var en dragspelare som kommit ända från Tromsø för att följa Evert Taube i spåren. Varvid tillsynsman något oväntat säger: "All Right. Spela "Calle Schewen" då. Är du bättre än en vanlig amatörspelare så gör jag ett undantag. Gudbrand spelade och tillsynsman häpnade. "Det var som f*****n. Det var det dj******ste. Och förklarade att en sådan dragspelare absolut var välkommen i land.
Så Gudbrand fick se Calle Schewens äng med vålmat hö, martallar, Pelarordens klubbhus samt sitta vid deras festplats och spela. På samma bänkar som Evert Taube suttit 65 år tidigare. För övrigt skrev Evert Taube dikten just där på Calle Schewens Ö, eller Håtö svansar som de två öarna egentligen heter. Detta skedde första helgen i Juli år 1931 närmare bestämt under en våldsam fest med Pelarorden som sträckte sig över hela natten mellan lördag och söndag. Läs texten så ser ni att det är en berättelse som sträcker sig över en hel natt. Situationen var den att Taube skulle väljas in som medlem och varje ny medlem måste bidra med något. En ung och fattig vissångare hade inte stora möjligheter till att bidra med något annat än en dikt. Som sedan tonsattes och har blivit den Svenska Nationalsången som alltid spelas och sjungs på vår riktiga nationaldag - Midsommarafton.
Resan innehöll mängder med intressanta upplevelser men Donkeyman skall avrunda med tågresan norröver igen. Vi klev då på tåget i Uppsala. Vi hade biljetter men inte någon platsbiljett och tåget var totalt smockfullt. Till slut hittade vi två lediga platser i en 1:a-klasskupé. Där satte vi oss och Gudbrand som hade spelet över axeln som han brukade frågade de andra fyra om han fick spela en låt. Det ville de och han började spela. Efter några låtar tog vi fram en 75:a så han fick sig en rejäl sup. Kondisen gav f***n i biljettkoll och bara passerade. Det hade samlat sig en stor skara folk runt kupén som önskade låtar.
Då tar en av de strikta "slipsnissarna" i kupén och halar fram en egen flaska ur portföljen. Snart följer de andra tre efter och ett rejält party bryter ut. I 1:a klass. Partyt varar hela vägen ända upp till Norrbotten. Och Gudbrand spelar timme efter timme. Folk bjuder på dricka och mat. Detta blev en av de festligaste tågresor som Donkeyman har gjort. (Och han har gjort många). Men socialt intressant var att alla de fyra strikta herrarna i 1:a-klasskupén hade en flaska i "bakhand". Och kunde "lossa på slipsen" och ta en fest när tillfälle erbjöds.
fredag 24 juni 2011
måndag 20 juni 2011
7. Barndomens lekar
Donkeyman hade både som barn och som ung tre stora intressen som övergick allt annat. Det ena var Idrotten som skall beskrivas i flera andra trådar. Det andra var Stockholmiana. Det vill säga att lära känna Stockholmsområdet i detalj samt att lära dess historia. Även detta återkommer i flera sammanhang längre fram. Dagens artikel skall handla om det tredje intresset, Kollektivtrafik. Vilket betyder Tåg, Spårvagnar, Bussar och Båtar.
Redan som helt liten rörde sig Donkeyman över större områden än barn flest gör. Som 7-8 åring cyklade han runt hela Stockholm. Han cyklade också ända från Söder och ut till Hässelby för att resa med "Ångtåget" som gick mellan Hässelby Villastad och Spånga. Ett litet passagerartåg som gick fram och tillbaka hela dagarna i samtrafik med Lokaltågen mellan Stockholm och Kungsängen. Och hade Donkeyman rejäl flax så fick han åka med fram och tillbaka några varv. Ibland fick han till och med åka med i lokomotivet.
Hemma bredde sonen ut kartorna på golvet och studerade. Och eftersom Fadern var droskkusk så fanns det ett facit att fråga om allt som rörde Stockholm. Och visste inte Fadern "på rak arm" så lovade han att "titta efter" nästa dag när han var ute och körde. Ibland körde han enkom fram och tillbaka för att den lille Donkeyman skulle få se själv.
Men vetgirigheten var stor. Den unge Donkeyman kunde sätta sig en halv dag där Långholmsgatan gick över i Västerbron. Där skrev han ned vagnnummer på buss 30 och spårvagn 4, 13 och 14. Varför då ... Jo, för att kolla om hans uträkningar från tidtabellerna angående hur många vagnar som behövdes för att uppehålla tidtabellen var riktiga. Då var han 7-8 år gammal.
I hemmet fick fantasin flöda. Donkeyman lekte inte med bilar på samma sätt som barn flest. Nejdå, han hade busssar som mödosamt målades i "riktiga" färger. I fantasien blev hela lägenheten en stad med gatunät som baserades på mattor och möblers placering. Där fanns en järnvägsstation, ett riktigt centrum och förorter. Samt givetvis ett linjenät för Donkemans lokala bussbolag.
Men lägenheten kunde också förvandlas till en Skärgård. Det var nämligen så att Donkeyman tillverkade modeller av skärgårdsbåtar. Inte riktiga båtar som hade funnits men fantasibåtar som "kunde ha funnits". Sedan blev mattorna öar som hade bryggor och båtarna betjänade olika trader. De olika öarna hade olika sorts bebyggelse och befolkning allt enligt Donkeymans fantasi. Därmed var det också behov för olika mycket trafik. Med tiden blev lekarna mer avancerade. Det tillverkades riktiga tidtabeller för bussar och båtar. Donkeyman räknade ut omlopp och måste givetvis ha tillräckligt många fordon för att "klara" trafiken.
Men även barndomens cykelturer övergick till trafiklekar. Ibland var cykeln en buss och hela närområdet rutades in i ett linjenät som skulle trafikeras. Ibland blev cykeln en rälsbuss och cykelvägarna blev järnvägar med hållplatser och stationer. Som trafikerades efter tidtabell med tänkta tågmöten ........
Men ofta var det verkligheten som gällde. Den unge Donkeyman köpte en "Turistbiljett" på Spårvägen, modern packade en matsäck med mackor och dricka och den unge Donkeyman reste iväg runt Stockholm på T-banor, Spårvagnar och Bussar. Detta började i ganska tidig ålder men föräldrarna var inte ett dugg rädda för att han skulle åka vilse eller råka illa ut.
När familjen hamnade ute i Abrahamsberg hade Donkeyman vidgat sina fantasier och lekar. Då var det slut med att leka med "bussar" och "båtar" på golvet. I stället vidtog mer serieöst modellbygge. Samt riktigt resande. Tur och Retur med Waxholmsbåt eller något annat över en heldag blev ofta förekommande resor. Framför allt på Höst - Vinter - Vår. Kanske det låter äventyrligt för dagens föräldrar men den gången var det inte någon som reagerade över att en 10-12-13 åring gjorde sådana färder ensam.
Men även då byggde Donkeyman sig ett fantasisamhälle. Fast baserat på verkligheten i Västra Förorterna. Han antog helt enkelt att Blackeberg - Råcksta - Vällingby - Hässelby Strand inte fanns. Vidare "cuttade han ut" några andra moderniteter som T-bana, Spårväg och Bromma Flygplats. Kvar blev den imaginära Bromma kommun. Med kommuncentrum vid Brommaplan och ett sekundärt centrum i Alvik. Kommunen funkade som en förort till Stockholm.
Kollektivtrafiken sköttes av "Bromma Trafik AB". Detta var ett bussbolag som trafikerade Brommabussarna. Terminal i Stockholm var på Klarabergsviadukten utanför Centralstation. Vilket krävde intelligenta lösningar för att rymma en så omfattande busstrafik. Förebild var givetvis Mälarö-, Södertörns-, och Björknäsbussarna. Samt SJ Solnabuss. Bussarna förutsattes vara gula med rött mittbälte.
Donkeyman lade upp ett helt linjenät som skulle täcka alla behov. Trafikområdet sträckte sig ända ut till Hässelby Villastad. Men det fanns också förbindelser till Spånga Centrum och till Sundbyberg. Dessa linjer konstruerades med tidtabeller, vagnomlopp, personalomlopp och allt annat. Och Donkeyman var ute och cyklade runt och rekade. På pojkrummet var han ibland trafikledare och löste diverse problem som drabbade trafiken.
Alla dessa lekar pågick i Donkeymans huvud ända fram till 13-14 årsåldern. Då övertog "The Real Thing". Han hade redan tidigare forskat i skärgårdsbåtarnas historia men nu började han sitta i dammiga arkiv och studera tidtabeller från "Anno Kallt". Och fördjupa sig i verkliga kartor från hela världen - inte bara Stockholm. Vid 15 började han sommarjobba på Skärgårdsbåtarna. De imaginära tidtabellerna, omloppslistorna och kartorna från barndomen och den tidiga ungdomen åkte in i ett skåp. Men de är ganska festliga att studera så här bortåt 50 år senare.
Tänk vilket arbtete som låg bakom. Mycket av detta är så välgjort och genomtänkt att det faktiskt kunde ha funkat i verkligheten.
Redan som helt liten rörde sig Donkeyman över större områden än barn flest gör. Som 7-8 åring cyklade han runt hela Stockholm. Han cyklade också ända från Söder och ut till Hässelby för att resa med "Ångtåget" som gick mellan Hässelby Villastad och Spånga. Ett litet passagerartåg som gick fram och tillbaka hela dagarna i samtrafik med Lokaltågen mellan Stockholm och Kungsängen. Och hade Donkeyman rejäl flax så fick han åka med fram och tillbaka några varv. Ibland fick han till och med åka med i lokomotivet.
Hemma bredde sonen ut kartorna på golvet och studerade. Och eftersom Fadern var droskkusk så fanns det ett facit att fråga om allt som rörde Stockholm. Och visste inte Fadern "på rak arm" så lovade han att "titta efter" nästa dag när han var ute och körde. Ibland körde han enkom fram och tillbaka för att den lille Donkeyman skulle få se själv.
Men vetgirigheten var stor. Den unge Donkeyman kunde sätta sig en halv dag där Långholmsgatan gick över i Västerbron. Där skrev han ned vagnnummer på buss 30 och spårvagn 4, 13 och 14. Varför då ... Jo, för att kolla om hans uträkningar från tidtabellerna angående hur många vagnar som behövdes för att uppehålla tidtabellen var riktiga. Då var han 7-8 år gammal.
I hemmet fick fantasin flöda. Donkeyman lekte inte med bilar på samma sätt som barn flest. Nejdå, han hade busssar som mödosamt målades i "riktiga" färger. I fantasien blev hela lägenheten en stad med gatunät som baserades på mattor och möblers placering. Där fanns en järnvägsstation, ett riktigt centrum och förorter. Samt givetvis ett linjenät för Donkemans lokala bussbolag.
Men lägenheten kunde också förvandlas till en Skärgård. Det var nämligen så att Donkeyman tillverkade modeller av skärgårdsbåtar. Inte riktiga båtar som hade funnits men fantasibåtar som "kunde ha funnits". Sedan blev mattorna öar som hade bryggor och båtarna betjänade olika trader. De olika öarna hade olika sorts bebyggelse och befolkning allt enligt Donkeymans fantasi. Därmed var det också behov för olika mycket trafik. Med tiden blev lekarna mer avancerade. Det tillverkades riktiga tidtabeller för bussar och båtar. Donkeyman räknade ut omlopp och måste givetvis ha tillräckligt många fordon för att "klara" trafiken.
Men även barndomens cykelturer övergick till trafiklekar. Ibland var cykeln en buss och hela närområdet rutades in i ett linjenät som skulle trafikeras. Ibland blev cykeln en rälsbuss och cykelvägarna blev järnvägar med hållplatser och stationer. Som trafikerades efter tidtabell med tänkta tågmöten ........
Men ofta var det verkligheten som gällde. Den unge Donkeyman köpte en "Turistbiljett" på Spårvägen, modern packade en matsäck med mackor och dricka och den unge Donkeyman reste iväg runt Stockholm på T-banor, Spårvagnar och Bussar. Detta började i ganska tidig ålder men föräldrarna var inte ett dugg rädda för att han skulle åka vilse eller råka illa ut.
När familjen hamnade ute i Abrahamsberg hade Donkeyman vidgat sina fantasier och lekar. Då var det slut med att leka med "bussar" och "båtar" på golvet. I stället vidtog mer serieöst modellbygge. Samt riktigt resande. Tur och Retur med Waxholmsbåt eller något annat över en heldag blev ofta förekommande resor. Framför allt på Höst - Vinter - Vår. Kanske det låter äventyrligt för dagens föräldrar men den gången var det inte någon som reagerade över att en 10-12-13 åring gjorde sådana färder ensam.
Men även då byggde Donkeyman sig ett fantasisamhälle. Fast baserat på verkligheten i Västra Förorterna. Han antog helt enkelt att Blackeberg - Råcksta - Vällingby - Hässelby Strand inte fanns. Vidare "cuttade han ut" några andra moderniteter som T-bana, Spårväg och Bromma Flygplats. Kvar blev den imaginära Bromma kommun. Med kommuncentrum vid Brommaplan och ett sekundärt centrum i Alvik. Kommunen funkade som en förort till Stockholm.
Kollektivtrafiken sköttes av "Bromma Trafik AB". Detta var ett bussbolag som trafikerade Brommabussarna. Terminal i Stockholm var på Klarabergsviadukten utanför Centralstation. Vilket krävde intelligenta lösningar för att rymma en så omfattande busstrafik. Förebild var givetvis Mälarö-, Södertörns-, och Björknäsbussarna. Samt SJ Solnabuss. Bussarna förutsattes vara gula med rött mittbälte.
Donkeyman lade upp ett helt linjenät som skulle täcka alla behov. Trafikområdet sträckte sig ända ut till Hässelby Villastad. Men det fanns också förbindelser till Spånga Centrum och till Sundbyberg. Dessa linjer konstruerades med tidtabeller, vagnomlopp, personalomlopp och allt annat. Och Donkeyman var ute och cyklade runt och rekade. På pojkrummet var han ibland trafikledare och löste diverse problem som drabbade trafiken.
Alla dessa lekar pågick i Donkeymans huvud ända fram till 13-14 årsåldern. Då övertog "The Real Thing". Han hade redan tidigare forskat i skärgårdsbåtarnas historia men nu började han sitta i dammiga arkiv och studera tidtabeller från "Anno Kallt". Och fördjupa sig i verkliga kartor från hela världen - inte bara Stockholm. Vid 15 började han sommarjobba på Skärgårdsbåtarna. De imaginära tidtabellerna, omloppslistorna och kartorna från barndomen och den tidiga ungdomen åkte in i ett skåp. Men de är ganska festliga att studera så här bortåt 50 år senare.
Tänk vilket arbtete som låg bakom. Mycket av detta är så välgjort och genomtänkt att det faktiskt kunde ha funkat i verkligheten.
måndag 6 juni 2011
6. Domedag i Örnsköldsvik
Donkeyman har varit med om många minnesvärda idrottsevenemang. Som skall beskrivas under rubriken "Idrottsminnen". Men den första artikeln skall handla om en match som ägde rum för bara ett par månader sedan. En match som jag inte kommer att glömma.
Scenen var så här. Efter 64 tävlingsmatcher säsongen 2010-2011 hade MoDo Hockey och Södertälje Sportklubb kommit till "veis ende". Elitserien bestod av 55 matcher och avslutades på jämnast tänkbara sätt. Men de här bägge lagen hamnade på 11:e och 12:e plats och fick därmed spela i den så kallade "Kvalserien". Där möttes två lag från Elitserien och fyra från Allsvenskan. Insatsen var två platser i Elitserien.
När "Kvalserien" spelar sin sista omgång är det redan avgjort att Växjö HC tar den ena Elitserieplatsen. Medan de bägge klassiska klubbarna MoDo och SSK möts i en direkt avgörande match om den andra platsen. Förutsättningarna var hur enkla som helst: "Winner takes All". Vid oavgjort blir det förlängning och slutligen straffar.
Nu fanns det inte några "räddningsplankor" kvar. Det var en "Face Off" och allt skulle avgöras samma kväll. Ett lag SKALL vinna. Ett SKALL förlora. I potten ligger bland annat ett TV-avtal om 28 millar. Men också hela Stadens Stolthet. Det är inte att undra på att detta blev 2000-talets match i Örnsköldsvik. Trots att laget vann SM-Guld så sent som 2007.
Det var absolut fullsatt Arena. Mer än fullsatt faktiskt eftersom det fanns en hel del "honoratiores" som bara måste klämmas in trots att det inte fanns platser. Hela staden hade stannat. Det fanns inte ens en katt ute på gatorna när klockan blev 1900 Fredagen den 8. April 2011. Hela distriktet hade inte gjort annat än snackat om matchen de senaste dagarna. Donkeyman satt dagen innan på Café och hörde tre damer i pangis-ålder diskutera den kommande matchen högt och ljudligt.
Några minuter före 1700 stod det flera tusen åskådare utanför Arenan och väntade på att man skulle öppna.
En och en halv timme före match var det smockfullt i alla barer och restauranger både på Arenan och ute på staden. En flera hundra personer stor delegation från Södertälje gjorde sitt bästa för att höras långt innan match
Under uppvärmningen har jag aldrig sett så mycket folk ute på läktarna. Som var och en försökte dra sina slutsatser av det de såg.
Redan 10 minuter före match var det fullt på läktarna och tomt i barer och gångar. Alla ville se intåget. När det blev helt svart och en enda strålkastare zoomade in skogshuggaren, vår "Lumberjack", som sakta skred in på isen för att hugga yxan i stubben på mittpunkten var stämningen elektrisk. När han högg exploderade Arenan i stående ovationer när laget kom in.
Där och då VISSTE "Donkeyman" att hemmalaget skulle vinna. Jag tror inte att jag under mina 60+ år har upplevt ett hemmalag som har mottagits av en liknande applådstorm. Och då har han ändå varit på matcher både i Canada, Argentina, Turkiet och andra liknande ställen.
Matchen började spännande men MoDo tog sakta men säkert över. Allt avgjordes på några sekunder i Andra Perioden. 24.01 spelade Nagy fram Rosén som gjorde 1-0. Så hann domaren bara släppa pucken förrän det blev ett spel Jens Westin - Sundström - Skrøder som gjorde 2-0. Tid 24.09. En sådan jubelstorm är det sällan man får uppleva. Och tänk att våran Norrman Skrøder fick bli förunnad att göra segermålet. Även om jag verkligen hade unnat superveteran Hasse Jonsson att få petat in den där 3-0 pucken som var "såååååå näääära" i tredje.
Därifrån och ut var det enbart en transportsträcka. SSK jobbade men hade inte en chans. Trots press på slutet och lite halvt om halvt kalabalik så fanns det inte på världskartan att MoDo-spelarna skulle släppa in ett mål. Sällan ser man ett lag försvara sig så inbitet och uppoffrande. Grabbarna hade hellre käkat daggmask än givit "de andra" en chans.
Sista fem minuterna stod hela publiken upp och gav laget en stående applåd. I FEM MINUTER ...... Även Donkeyman deltog givetvis i denna stående ovation. Efter matchen gick inte publiken. Alla stod upp och applåderade. Laget blev helt enkelt inropat, precis som på Operan eller Konserthuset. Gång på gång.
Donkeyman gav f*****n i att åka till Husum med Hockeybussen. Vissa ting får man bara uppleva en gång i livet. Han gick till Hockeypuben som var smockad som "Sill i Tunna". Ett band spelade Rock'n Roll. Gammal sådan - just som Donkeyman gillar. Gästerna bara jublade. Kontinuerligt. Det är inte ofta man upplever något liknande på en Pub. Långt mindre en Pub på en Idrottsarena. Ledare och spelare "stack inom". Öl och Brännvin flödade. Och hockeysnacket gick högt och lågt. De som var med 2007 sade att Guldfirandet var som en liten västanfläkt jämfört med detta. Örnsköldsviks befolkning hade haft ena foten nere i "Helvetet" men blivit räddade på mållinjen. Och detta skulle firas. Och Donkeyman hängde med.
Vid stängningsdags kom "Kalles Taxi" från Husum som beställt och hämtade liket och transporterade Donkeyman tillbaka till fartyget. Ett Idrottsminne rikare. Men fy för fanen vad Donkeyman var bakis på Lördagen. Som var ledig dag lyckligtvis. Det krävdes en längre sittning på "kiosken" med öl och vargtass för att väcka livsandarna igen. Och Donkeyman var inte ensam där, alla måste snacka om matchen .....
Väldigt talande för den kvällen är att en av lagets yngre spelare hamnade i Fyllecellen samma natt. Efter hårt firande. Inte så märkligt kanske när han inte har druckit utan bara tränat en hel säsong. Men trots att det rapporterades i lokaltidningen höjdes inte ett enda kritiserande ord. Inte ens från de allra mest fanatiska moralisterna. Alla tyckte att det var helt förståeligt att man firade segern ........... Tänk om det hade skett någon annan stans.
Och Donkeyman fick ännu en illustration till varför Örnsköldsvik kallas "The Heart of Hockey".
Scenen var så här. Efter 64 tävlingsmatcher säsongen 2010-2011 hade MoDo Hockey och Södertälje Sportklubb kommit till "veis ende". Elitserien bestod av 55 matcher och avslutades på jämnast tänkbara sätt. Men de här bägge lagen hamnade på 11:e och 12:e plats och fick därmed spela i den så kallade "Kvalserien". Där möttes två lag från Elitserien och fyra från Allsvenskan. Insatsen var två platser i Elitserien.
När "Kvalserien" spelar sin sista omgång är det redan avgjort att Växjö HC tar den ena Elitserieplatsen. Medan de bägge klassiska klubbarna MoDo och SSK möts i en direkt avgörande match om den andra platsen. Förutsättningarna var hur enkla som helst: "Winner takes All". Vid oavgjort blir det förlängning och slutligen straffar.
Nu fanns det inte några "räddningsplankor" kvar. Det var en "Face Off" och allt skulle avgöras samma kväll. Ett lag SKALL vinna. Ett SKALL förlora. I potten ligger bland annat ett TV-avtal om 28 millar. Men också hela Stadens Stolthet. Det är inte att undra på att detta blev 2000-talets match i Örnsköldsvik. Trots att laget vann SM-Guld så sent som 2007.
Det var absolut fullsatt Arena. Mer än fullsatt faktiskt eftersom det fanns en hel del "honoratiores" som bara måste klämmas in trots att det inte fanns platser. Hela staden hade stannat. Det fanns inte ens en katt ute på gatorna när klockan blev 1900 Fredagen den 8. April 2011. Hela distriktet hade inte gjort annat än snackat om matchen de senaste dagarna. Donkeyman satt dagen innan på Café och hörde tre damer i pangis-ålder diskutera den kommande matchen högt och ljudligt.
Några minuter före 1700 stod det flera tusen åskådare utanför Arenan och väntade på att man skulle öppna.
En och en halv timme före match var det smockfullt i alla barer och restauranger både på Arenan och ute på staden. En flera hundra personer stor delegation från Södertälje gjorde sitt bästa för att höras långt innan match
Under uppvärmningen har jag aldrig sett så mycket folk ute på läktarna. Som var och en försökte dra sina slutsatser av det de såg.
Redan 10 minuter före match var det fullt på läktarna och tomt i barer och gångar. Alla ville se intåget. När det blev helt svart och en enda strålkastare zoomade in skogshuggaren, vår "Lumberjack", som sakta skred in på isen för att hugga yxan i stubben på mittpunkten var stämningen elektrisk. När han högg exploderade Arenan i stående ovationer när laget kom in.
Där och då VISSTE "Donkeyman" att hemmalaget skulle vinna. Jag tror inte att jag under mina 60+ år har upplevt ett hemmalag som har mottagits av en liknande applådstorm. Och då har han ändå varit på matcher både i Canada, Argentina, Turkiet och andra liknande ställen.
Matchen började spännande men MoDo tog sakta men säkert över. Allt avgjordes på några sekunder i Andra Perioden. 24.01 spelade Nagy fram Rosén som gjorde 1-0. Så hann domaren bara släppa pucken förrän det blev ett spel Jens Westin - Sundström - Skrøder som gjorde 2-0. Tid 24.09. En sådan jubelstorm är det sällan man får uppleva. Och tänk att våran Norrman Skrøder fick bli förunnad att göra segermålet. Även om jag verkligen hade unnat superveteran Hasse Jonsson att få petat in den där 3-0 pucken som var "såååååå näääära" i tredje.
Därifrån och ut var det enbart en transportsträcka. SSK jobbade men hade inte en chans. Trots press på slutet och lite halvt om halvt kalabalik så fanns det inte på världskartan att MoDo-spelarna skulle släppa in ett mål. Sällan ser man ett lag försvara sig så inbitet och uppoffrande. Grabbarna hade hellre käkat daggmask än givit "de andra" en chans.
Sista fem minuterna stod hela publiken upp och gav laget en stående applåd. I FEM MINUTER ...... Även Donkeyman deltog givetvis i denna stående ovation. Efter matchen gick inte publiken. Alla stod upp och applåderade. Laget blev helt enkelt inropat, precis som på Operan eller Konserthuset. Gång på gång.
Donkeyman gav f*****n i att åka till Husum med Hockeybussen. Vissa ting får man bara uppleva en gång i livet. Han gick till Hockeypuben som var smockad som "Sill i Tunna". Ett band spelade Rock'n Roll. Gammal sådan - just som Donkeyman gillar. Gästerna bara jublade. Kontinuerligt. Det är inte ofta man upplever något liknande på en Pub. Långt mindre en Pub på en Idrottsarena. Ledare och spelare "stack inom". Öl och Brännvin flödade. Och hockeysnacket gick högt och lågt. De som var med 2007 sade att Guldfirandet var som en liten västanfläkt jämfört med detta. Örnsköldsviks befolkning hade haft ena foten nere i "Helvetet" men blivit räddade på mållinjen. Och detta skulle firas. Och Donkeyman hängde med.
Vid stängningsdags kom "Kalles Taxi" från Husum som beställt och hämtade liket och transporterade Donkeyman tillbaka till fartyget. Ett Idrottsminne rikare. Men fy för fanen vad Donkeyman var bakis på Lördagen. Som var ledig dag lyckligtvis. Det krävdes en längre sittning på "kiosken" med öl och vargtass för att väcka livsandarna igen. Och Donkeyman var inte ensam där, alla måste snacka om matchen .....
Väldigt talande för den kvällen är att en av lagets yngre spelare hamnade i Fyllecellen samma natt. Efter hårt firande. Inte så märkligt kanske när han inte har druckit utan bara tränat en hel säsong. Men trots att det rapporterades i lokaltidningen höjdes inte ett enda kritiserande ord. Inte ens från de allra mest fanatiska moralisterna. Alla tyckte att det var helt förståeligt att man firade segern ........... Tänk om det hade skett någon annan stans.
Och Donkeyman fick ännu en illustration till varför Örnsköldsvik kallas "The Heart of Hockey".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)