Vid en första anblick låter ämnet lite märkligt. Men under Donkeymans levnad är detta något som har förändrat sig rejält. Från det "Diggabla" till det "normala". Och Donkeyman själv har deltagit i just denna distribution. Häng med .................
Det är inte så länge sedan som det var skillnad på utgivningstiden för "Kvälls"- och "Morgontidningar". DN, Svenskan och Stocken trycktes på "de små timmar" och distribuerades med ett väl genomtänkt och finmaskigt nät av distrikt för tidningsbud så att de låg i brevlådorna senast klockan 06 på vardagar. Detta är något som Donekyman har personlig erfarenhet av eftersom han faktiskt har varit tidningsbud i sin ungdom. Det kommer i sinom tid en artikel om just den saken.
Men Kvällstidningarna, dvs "Excessen'' och "Aftis", fick enligt avtal inte börja distribueras i Stockholm förrän efter lunchtid. Donkeyman minns inte den exakta tidpunkten men det var nog vid 12-blecket. Och detta var något som gällde ända fram till mitten av -90-talet. Vilket också betydde att Kvällsbleckorna hade en speciell distributionsordning.
Det var ett rejält "race" som började när klockan slog "distribution". Då lastades bilar med tidningarna och körde runt i ett finmaskigt nät av rutter i Stockholm. Det gällde att "få ut" tidningarna så fort som möjligt till alla handlare. Och vi som "var med" på den tiden minns mycket väl detta. När tidningarna kom till den lokala kiosken så satte man blixtsnabbt upp löpsedlarna för att markera att "Kvällstidningarna hade kommit". Och folk stod och väntade på att de skulle komma. I innerstaden var klockan då runt 13 och någon halvtimme senare i förorterna.
Men det som är det stora minnet för en Stockholmare är hur distributionsbilarna funkade. Det var för det mesta lastbilar av märket "International" med öppet flak. Men bakpå flaket hade man hängt en öppen plattform med två sittplatser. En plattform där bilens "massäck" arbetade. Föraren körde sin rutt och stoppade vid de olika kioskerna och butikerna och "massäcken" hivade upp tidningsbunten på axeln och sprang in och levererade. Och på väg till nästa stopp sorterade han fram nästa bunt och gjorde sig klar att hoppa.
Fast i verkligheten stoppade knappt bilen upp utan körde bara upp nära kiosken. Medan "massäcken" hivade upp bunten på axeln och hoppade av i farten, sprang några steg till leveransplatsen, slängde in bunten, sprang tillbaka till bilen och hoppade upp på plattformen igen så rullade bilen ofta framöver. På de tätaste innerstadsrutterna var det två "massäckar" på bilen. Som sprang åt varsitt håll. Det är nog inte för äventyrligt att misstänka att detta skulle ha varit förbjudet av en mängd skäl i dag.
Och detta gick fort ......... Mycket fort. Och "massäckarna" hoppade av mitt i trafiken och sprang mellan bilar, spårvagnar och bussar, hivade in bunten och sprang tillbaka.
Vi ungdomar tyckte givetvis att det var ett sk***ttufft jobb att vara "massäck" på tidningsbilen.
Donkeyman har trålat Internet för att hitta bilder på detta. Men misslyckats. Vilket är sorgligt eftersom det var en daglig procedur i hela Stockholm. Men det måste ju vara någon som har fotat denna dagliga procedur i hela Stockholm.
Så fanns det "Landsortsupplagan". Den trycktes tidigare och gick ut i landet. Egentligen fanns det flera upplagor beroende på hur långt de skulle sändas. Men det fanns ett åkeri vid namn "Torsten Pamps Åkeri" som hade specialiserat sig på just den här uppgiften. De körde ut det som skulle sändas si så där 20-30-40 mil bort. "Pampbilarna" var oftast Dodge Pickuper som fullastade drog iväg i våldsam fart ut genom landet. Alla som "var med" den gången minns "Pampbilarna".
Här snackar vi om grabbar som överskred fartgränserna ganska radikalt. Men som aldrig blev stoppade av snuten. Däremot finns det historier om hur chaffisen på en "Pampbil" räcker över tidningar till gubbarna i en snutbil genom fönstret i si så där 150 knyck. Och jag har själv observerat hur de kom tre-fyra stycken i rad. Och körde om så det svischade om det. Där den första gav signal med blinken till de andra att det inte var möte så de kunde "blåsa förbi" också före backkrön och kurvor. Till stor förfäran för den som inte hajade hur det funkade.
Men Donkeyman påstod ju att han distriubuerat kvällstidningar själv. Och det stämmer så till vida att han hade dem som fraktgods på Waxholmsbåtarna när han jobbade där. Före avgång från Stockholm på förmiddagen kom en tidningsbil ned med "landsortsupplagan" och levererade. Så när den unge Donkeyman jobbade på Sandhamnsbåten så kom det ned en bil med "kvällsbleckorna" strax före avgång från Stockholm vid 1000. Sedan kom båten fram vid 1330 och det första som gick i land var just kvällstidningarna. Och inom fem minuter hängde löpsedlarna uppe på Pressbyrån, Westerlunds Livs och Kvists Affär. Medan det vanliga godset normalt sett tog minst en timme att lossa. Men någon sommar senare kördes en senare upplaga ut till Sollenkroka på Djurö och då hade Sandhamnsbåten ett extra tillägg där för tidningarna så att Sandhamn kunde få senare upplaga att sälja.
Och när Donkeyman var på besök hemma hos moderns släktingar i Tornedalen så kom kvällstidningarna med "Nordpilen" dagen efter. Det vill säga Onsdagens tidningar kom på Torsdag efteriddag. Då hade de rest med snälltåget "Nordpilen" till Boden och där lastats om till den anslutande rälsbussen mot Haparanda och Övertorneå. Vilket är en otrolig skillnad jämfört med i dag när de trycks uppe i Norrland och distribueras samma morgon.
lördag 17 september 2011
söndag 28 augusti 2011
9. På Järva Fält
Stockholm har genomgått en enorm förändring under Donkeymans levnad. Det har växt upp nya förorter som är större än flertalet av de Svenska städerna. Donkeyman kommer mycket väl ihåg när Råcksta - Vällingby - Hässelby byggdes. Han var också på invigningen av Vällingby Centrum år 1956. Ungefär samtidigt kom Farsta - Farsta Strand. Lite senare kom Bredäng - Sätra - Skärholmen - Vårberg - Fittja - Norsborg - Hallunda. Donkeyman kommer ihåg när det bara var skog bortom Mälarhöjden. Några hundratal meter bortom spårvagnens vändslinga började landsbygden.
Men Donkeyman har också ett förhållande till det lika stora område som byggdes några år senare. Nämligen Järvafältet. Som numera innehåller stadsdelarna Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Kista, Husby, Akalla, Rissne samt ett par större obebyggda friluftsområden. Och här ute har Donkeyman "harvat" i kronans kläder. På den tiden det var militärt övningsområde.
Det är nämligen så att militären har satt sina spår i väldigt mycket av det som finns i Stockholm med omnejd. Vilket dagens moderna människor har svårt att förstå. Men i Donkeymans barndom var den militära närvaron högst påtaglig. En närvaro som i högsta grad hade att göra med just Järvafältet.
Ladugårdsgärde var den första stora övningsplatsen för militär i Stockholm. Området användes som övningsfält redan på 1650-talet och i början av 1800-talet röjdes och planerades stora delar av området för att underlätta för stora exercisövningar med artilleri och kavalleri.
Självfallet var det praktiskt att förlägga regementena inom bekvämt marschavstånd till övningsområdet. Sålunda låg "Svea Livgarde" bredvid "Göta Livgarde" i kaserner vid Linnégatan. Kaserner som invigdes 1890. De här byggnaderna finns ännu kvar och formar ett gigantiskt kvarter där en mängd olika myndigheter håller till. "Svea Artilleriregemente" höll till uppe på Valhallavägen i kaserner från 1877. Här ligger i dag bland annat Militärhögskolan. "Livgardet till Häst" huserade på Storgatan där Historiska Muséet ligger i dag för att år 1897 flytta till Lidingövägen där Beridna Högvakten än i dag håller till.
Men det fanns mer Militär verksamhet. På slutet av 1800-talet uppstod ett nytt vapenslag som kom att heta "Pontonjärer" och senare "Ingenjörstrupper". Dessa höll till på Kungsholmen vid det som i dag är Pontonjärgatan. Men redan 1922 flyttade man ut ur centrala Stockholm till Frösunda strax norr om Haga Norra trafikplats. Flottan hade sin huvudbas mitt inne i Stockholm på Skeppsholmen. Med varv på Djurgården där man tog i anspråk hela det område där bland annat Wasavarvet ligger i dag i form av det så kallade "Galärvarvet". Skeppsholmen och Kastellholmen var faktiskt avstängt som militärt område långt in på 1960-talet med vakt vid Skeppsholmsbron. Flyget slutligen hade flottiljer vid Hägernäs, Barkarby och Tullinge. Ovanpå detta fanns en mängd med staber, skolor och inte minst Garnisionssjukhuset där Landstinget håller hus i dag.
Redan i början av 1900-talet startade ett arbete upp för att frigöra Ladugårdsgärde från militär verksamhet. I stället klargjordes Järvafältet till övningsområde. Detta var ett arbete som pågick under nästan hela mellankrigstiden. Det var nämligen så att man ändrade på hela topografien. Järvafältet skulle formas som ett genomsnitt av typiskt Svenskt landskap. Så byggde man upp förberedda övningsplatser för olika sorters övningar. Sålunda kunde Ladugårdsgärde frigöras från militär verksamhet och de nya stadsdelarna Gärdet och Hjorthagen kunde växa upp.
Svea Livgarde flyttade 1946 till Sörentorp. Göta Livgarde blev Pansarregemente i Enköping. Svea Artilleriregemente flyttade 1946 till Rissne. Svea Ingenjörregemente låg redan i Frösunda men hade nu delats i två när Signaltrupperna hade organiserats. Ing 1 och S 1 låg alltså på var sin sida av Uppsalavägen i ett antal år innan Signalisterna flyttade till Uppsala på 50-talet.
Ungefär så såg det ut när den unge Donkeyman ryckte in som Ingenjörssoldat vid Ing 1 i Frösunda. Och fick öva på Järvafältet. Men det var i slutskedet av Järva som militärt övningsområde. Staden hade redan växt ut och man behövde marken till nya stadsdelar. Hur som helst. Från Ing 1 vid Frösunda gick den så kallade "Kollonnvägen" parallellt med Uppsalavägen, förbi Ulriksdal och ut mot I 1 vid Sörentorp där den så svängde ut på Järvafältet. Men Donkeyman var väl bekant med Järvafältet sedan länge. Han tävlade nämligen i Orientering på somrarna och otaliga med tävlingar gick av stapeln just ute på Järva. Fältet användes nämligen också civilt i stor utsträckning.
Vi utkämpade många strider ute på Järva. Här fanns det områden med värn där man lärde sig att både anfalla och försvara sådana. Här fanns förberedda områden där vi kunde lära oss att aptera sprängmedel. Det fanns till och med en övningsjärnväg som vi "sprängde" med jämna mellanrum. Men det fanns också områden där vi kunde spränga "på riktigt". Och så träffade vi då och då på Infanteristerna som var ute och övade.
Tack vare det stora avståndet från Frösunda marscherade vi ganska sällan ut. Antingen var det cykling eller lastbilstransport som gällde. Och emellanåt övernattning i tält för nattövningar. Så hade vi idrott och orientering. Både natt- och dagtid. Fördelen vid ut- och inmarsch var passagen av Ulriksdal där förstående befäl kunde acceptera "Rast - Vila" i anlutning till den lokala kolonialbutiken. Och vid nattövning var "Civilisationen" alltid så nära att utsända patruller kunde nalkas bebyggelsen och inhandla extraproviant i flytande form.
Ett par festliga minnen måste berättas. Ett av övningsvärnen var "fast bebott" av en uteliggare sedan många år. Därför hörde det till "god ton" att ett befäl åkte ut och meddelade när det skulle vara övning i värnet så att vederbörande kunde "packa ihop" och hålla sig undan. Undrar hur man skulle hantera något sådant i dag - "polis med batongen" kanske.
En annan "Järvaepisod". Plutonen var ute och övade sig i att "spränga skarpt". Med jämna mellanrum fyllde man på sprängplatsen med nya objekt som stora stenar, betongkonstruktioner, skrot och så vidare eftersom objekten så att säga försvann i takt med övningarna. Hur som helst var vi ute och övade och konstaterade att det hade tillkommit flera "festliga" prylar. Bland annat stod det en hel skrotbil på platsen. Vilken givetvis apterades och for i luften. Men - en kvart senare kommer en Löjtnant cyklande från regementet och får "frispel". Det var hans bil som just var "nysprängd". Han höll sig med bilar i 200-kronorsklassen och denna hade stoppat där ute när han "rekade" för övning. Tablå .... men det hela lät sig tystas ned genom en snabb insamling av bilens värde.
Hur som helst 1970 var det slut. Järvafältet gick samma öde till mötes som Ladugårdsgärde. Bostäder och kontor. Staden växte. Och regementena måste flytta än en gång. Svea Livgarde hamnade 1970 ute i Kungsängen. Ing 1 hamnade i Södertälje där också Donkeyman fick avsluta sin "lump" efter flyttningen. A 1 hamnade i Linköping. Och i den här "flyttsvängen" rensades Stockholm från resterande militär verksamhet. 1969 flyttade Flottan till Musköbasen men redan innan hade skolverksamheten flyttat till Berga. Och 1974 försvann de tre flygflottiljerna.
Bortsett från skolor och staber så är det enda militära som finns kvar den "Beridna Högvaktens" kaserner som håller hus i de gamla "Hästgardisternas" (=K 1) lokaler på Lidingövägen. Men denna verksamhet tycker Donkeyman är så behjärtansvärd att han sponsrar den med lite extra bidrag vart år. Trots att han rent generellt ogillar allt militärt.
Ser man till "livslängd" så var Ladugårdsgärde övningsfält i bortåt 300 år medan Järvafältet "höll" i 30. Men bägge hade alltså en stor betydelse för stadens utveckling i flera steg. Inte minst genom lokaliseringen av regementen som ju var betydliga arbetsplatser.
När det gäller Ing 1 så finns det nästan inte spår av de två områdena runt Uppsalavägen. SAS rev absolut allt som låg på "sjösidan" och uppförde ett kontorspalats medan det som låg på "landsidan" förvann några år senare. Det som är lite tråkigt är att SAS även byggde över det som kallades "Våta Graven". Det var en liten sjö på "sjösidan". Den var inte naturlig utan var grävd för att användas för övningar i brobyggnad. Och vi byggde broar över "våta graven", på alla ledder. Men eftersom den var grävd i sand blev på något sätt vattnet renat. Den var regementets badplats sommartid, Brunnsviken gick inte att bada i på grund av förorening. Och eftersom den inte var så djup var det rena Mallorca där. Tänk om man hade bevarat den pärlan till Solnabornas glädje. Men som sagt - icke - där blev det kontorspalats.
Men Donkeyman har också ett förhållande till det lika stora område som byggdes några år senare. Nämligen Järvafältet. Som numera innehåller stadsdelarna Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Kista, Husby, Akalla, Rissne samt ett par större obebyggda friluftsområden. Och här ute har Donkeyman "harvat" i kronans kläder. På den tiden det var militärt övningsområde.
Det är nämligen så att militären har satt sina spår i väldigt mycket av det som finns i Stockholm med omnejd. Vilket dagens moderna människor har svårt att förstå. Men i Donkeymans barndom var den militära närvaron högst påtaglig. En närvaro som i högsta grad hade att göra med just Järvafältet.
Ladugårdsgärde var den första stora övningsplatsen för militär i Stockholm. Området användes som övningsfält redan på 1650-talet och i början av 1800-talet röjdes och planerades stora delar av området för att underlätta för stora exercisövningar med artilleri och kavalleri.
Självfallet var det praktiskt att förlägga regementena inom bekvämt marschavstånd till övningsområdet. Sålunda låg "Svea Livgarde" bredvid "Göta Livgarde" i kaserner vid Linnégatan. Kaserner som invigdes 1890. De här byggnaderna finns ännu kvar och formar ett gigantiskt kvarter där en mängd olika myndigheter håller till. "Svea Artilleriregemente" höll till uppe på Valhallavägen i kaserner från 1877. Här ligger i dag bland annat Militärhögskolan. "Livgardet till Häst" huserade på Storgatan där Historiska Muséet ligger i dag för att år 1897 flytta till Lidingövägen där Beridna Högvakten än i dag håller till.
Men det fanns mer Militär verksamhet. På slutet av 1800-talet uppstod ett nytt vapenslag som kom att heta "Pontonjärer" och senare "Ingenjörstrupper". Dessa höll till på Kungsholmen vid det som i dag är Pontonjärgatan. Men redan 1922 flyttade man ut ur centrala Stockholm till Frösunda strax norr om Haga Norra trafikplats. Flottan hade sin huvudbas mitt inne i Stockholm på Skeppsholmen. Med varv på Djurgården där man tog i anspråk hela det område där bland annat Wasavarvet ligger i dag i form av det så kallade "Galärvarvet". Skeppsholmen och Kastellholmen var faktiskt avstängt som militärt område långt in på 1960-talet med vakt vid Skeppsholmsbron. Flyget slutligen hade flottiljer vid Hägernäs, Barkarby och Tullinge. Ovanpå detta fanns en mängd med staber, skolor och inte minst Garnisionssjukhuset där Landstinget håller hus i dag.
Redan i början av 1900-talet startade ett arbete upp för att frigöra Ladugårdsgärde från militär verksamhet. I stället klargjordes Järvafältet till övningsområde. Detta var ett arbete som pågick under nästan hela mellankrigstiden. Det var nämligen så att man ändrade på hela topografien. Järvafältet skulle formas som ett genomsnitt av typiskt Svenskt landskap. Så byggde man upp förberedda övningsplatser för olika sorters övningar. Sålunda kunde Ladugårdsgärde frigöras från militär verksamhet och de nya stadsdelarna Gärdet och Hjorthagen kunde växa upp.
Svea Livgarde flyttade 1946 till Sörentorp. Göta Livgarde blev Pansarregemente i Enköping. Svea Artilleriregemente flyttade 1946 till Rissne. Svea Ingenjörregemente låg redan i Frösunda men hade nu delats i två när Signaltrupperna hade organiserats. Ing 1 och S 1 låg alltså på var sin sida av Uppsalavägen i ett antal år innan Signalisterna flyttade till Uppsala på 50-talet.
Ungefär så såg det ut när den unge Donkeyman ryckte in som Ingenjörssoldat vid Ing 1 i Frösunda. Och fick öva på Järvafältet. Men det var i slutskedet av Järva som militärt övningsområde. Staden hade redan växt ut och man behövde marken till nya stadsdelar. Hur som helst. Från Ing 1 vid Frösunda gick den så kallade "Kollonnvägen" parallellt med Uppsalavägen, förbi Ulriksdal och ut mot I 1 vid Sörentorp där den så svängde ut på Järvafältet. Men Donkeyman var väl bekant med Järvafältet sedan länge. Han tävlade nämligen i Orientering på somrarna och otaliga med tävlingar gick av stapeln just ute på Järva. Fältet användes nämligen också civilt i stor utsträckning.
Vi utkämpade många strider ute på Järva. Här fanns det områden med värn där man lärde sig att både anfalla och försvara sådana. Här fanns förberedda områden där vi kunde lära oss att aptera sprängmedel. Det fanns till och med en övningsjärnväg som vi "sprängde" med jämna mellanrum. Men det fanns också områden där vi kunde spränga "på riktigt". Och så träffade vi då och då på Infanteristerna som var ute och övade.
Tack vare det stora avståndet från Frösunda marscherade vi ganska sällan ut. Antingen var det cykling eller lastbilstransport som gällde. Och emellanåt övernattning i tält för nattövningar. Så hade vi idrott och orientering. Både natt- och dagtid. Fördelen vid ut- och inmarsch var passagen av Ulriksdal där förstående befäl kunde acceptera "Rast - Vila" i anlutning till den lokala kolonialbutiken. Och vid nattövning var "Civilisationen" alltid så nära att utsända patruller kunde nalkas bebyggelsen och inhandla extraproviant i flytande form.
Ett par festliga minnen måste berättas. Ett av övningsvärnen var "fast bebott" av en uteliggare sedan många år. Därför hörde det till "god ton" att ett befäl åkte ut och meddelade när det skulle vara övning i värnet så att vederbörande kunde "packa ihop" och hålla sig undan. Undrar hur man skulle hantera något sådant i dag - "polis med batongen" kanske.
En annan "Järvaepisod". Plutonen var ute och övade sig i att "spränga skarpt". Med jämna mellanrum fyllde man på sprängplatsen med nya objekt som stora stenar, betongkonstruktioner, skrot och så vidare eftersom objekten så att säga försvann i takt med övningarna. Hur som helst var vi ute och övade och konstaterade att det hade tillkommit flera "festliga" prylar. Bland annat stod det en hel skrotbil på platsen. Vilken givetvis apterades och for i luften. Men - en kvart senare kommer en Löjtnant cyklande från regementet och får "frispel". Det var hans bil som just var "nysprängd". Han höll sig med bilar i 200-kronorsklassen och denna hade stoppat där ute när han "rekade" för övning. Tablå .... men det hela lät sig tystas ned genom en snabb insamling av bilens värde.
Hur som helst 1970 var det slut. Järvafältet gick samma öde till mötes som Ladugårdsgärde. Bostäder och kontor. Staden växte. Och regementena måste flytta än en gång. Svea Livgarde hamnade 1970 ute i Kungsängen. Ing 1 hamnade i Södertälje där också Donkeyman fick avsluta sin "lump" efter flyttningen. A 1 hamnade i Linköping. Och i den här "flyttsvängen" rensades Stockholm från resterande militär verksamhet. 1969 flyttade Flottan till Musköbasen men redan innan hade skolverksamheten flyttat till Berga. Och 1974 försvann de tre flygflottiljerna.
Bortsett från skolor och staber så är det enda militära som finns kvar den "Beridna Högvaktens" kaserner som håller hus i de gamla "Hästgardisternas" (=K 1) lokaler på Lidingövägen. Men denna verksamhet tycker Donkeyman är så behjärtansvärd att han sponsrar den med lite extra bidrag vart år. Trots att han rent generellt ogillar allt militärt.
Ser man till "livslängd" så var Ladugårdsgärde övningsfält i bortåt 300 år medan Järvafältet "höll" i 30. Men bägge hade alltså en stor betydelse för stadens utveckling i flera steg. Inte minst genom lokaliseringen av regementen som ju var betydliga arbetsplatser.
När det gäller Ing 1 så finns det nästan inte spår av de två områdena runt Uppsalavägen. SAS rev absolut allt som låg på "sjösidan" och uppförde ett kontorspalats medan det som låg på "landsidan" förvann några år senare. Det som är lite tråkigt är att SAS även byggde över det som kallades "Våta Graven". Det var en liten sjö på "sjösidan". Den var inte naturlig utan var grävd för att användas för övningar i brobyggnad. Och vi byggde broar över "våta graven", på alla ledder. Men eftersom den var grävd i sand blev på något sätt vattnet renat. Den var regementets badplats sommartid, Brunnsviken gick inte att bada i på grund av förorening. Och eftersom den inte var så djup var det rena Mallorca där. Tänk om man hade bevarat den pärlan till Solnabornas glädje. Men som sagt - icke - där blev det kontorspalats.
fredag 24 juni 2011
8. Calle Schewens ö
En av Donkeymans första bekanta i Tromsø var Gudbrand Paulsen. Han blev också en nära vän under många år även till Donkeymans samboerska Borgny och hennes familj.
Gudbrand var instrumentmakare och dragspelare. I sin krafts dagar hade han varit så bra att han fick framträda i hela 47 radiokonserter i direktsändning i NRK. Vilket var en god kvalitetsstämpel. Han var mest känd för att spela klassiskt dragspel men han var också duktig på alla former av populärmusik. Evert Taube låg honom speciellt varmt om hjärtat.
I mitten på 1990-talet tog Donkeyman med sig Gudbrand på en resa till Stockholm och Stockholms skärgård för att han skulle få uppleva de miljöer som Taube hade diktat kring. Och vi for runt till alla möjliga platser och följde Taubes texter. Givetvis besökte vi också "Den Gyldene Freden" och några andra viktiga lokaler.
Redan resan ned var minnesvärd. Vi åkte tåg från Narvik till Stockholm och när tåget passerade "Torne Träsk" station berättade han en intressant historia. Han hade nämligen rymt till Sverige under kriget. Med lokalrutebåt in till någon plats i Malangen och däriftrån till fots över fjället till Svensk sida. Där Gudbrand och hans kamrat hade träffat på några Svenska Lappar som tog hand om dem. De fick kaffe och renkött och blev sedan transporterade i båt över Torneträsk till just "Torne Träsk" station där det fanns militär som tog hand om dem. Här fick de biljetter till nästa tåg till Kiruna där de skulle anmäla sig hos Länsman.
På tåget satte de sig i en ledig kupé och ganska snart kom en trevlig Norrman och slog sig i slang med dem. Han började fråga om var de kom från och om diverse annat. Men då kom den Svenske konduktören in i kupén med en gång. Han krävde att få se deras biljetter och sade med barsk min: "Ni får inte sitta i den här vagnen". Så tog han med sig de unga flyktingarna in i en annan vagn. Och säger åt dem: "Ni måste vara försiktiga med vem ni snackar med. Vad för sorts Norrman tror ni det är som kan åka fram och tillbaka på det här tåget och ställa frågor"?. Grabbarna var glada över att de inte hade hunnit berätta just något som helst och tackade konduktören varmt.
Detta berättades när vi passerade samma platsen 50 år senare.
Donkeymans gamle kompis "Stickan" från Gräddö körde oss runt i sin båt så vi kunde följa texten i "Vals i Furusund" och så Gudbrand kunde studera miljöerna. Samt hänga på sig spelet och spela låtarna. Slutligen gick färden till Calle Schewens Ö. Men där varskodde vi Gudbrand att vi knappast kommer oss i land. Ön ägs av Pelarorden och där slipper enbart ordensmedlemmarna i land.
Mycket riktigt kom en tillsynsman rusande när vi lade till vid bryggan. Men "Stickan" berättade att Gudbrand var en dragspelare som kommit ända från Tromsø för att följa Evert Taube i spåren. Varvid tillsynsman något oväntat säger: "All Right. Spela "Calle Schewen" då. Är du bättre än en vanlig amatörspelare så gör jag ett undantag. Gudbrand spelade och tillsynsman häpnade. "Det var som f*****n. Det var det dj******ste. Och förklarade att en sådan dragspelare absolut var välkommen i land.
Så Gudbrand fick se Calle Schewens äng med vålmat hö, martallar, Pelarordens klubbhus samt sitta vid deras festplats och spela. På samma bänkar som Evert Taube suttit 65 år tidigare. För övrigt skrev Evert Taube dikten just där på Calle Schewens Ö, eller Håtö svansar som de två öarna egentligen heter. Detta skedde första helgen i Juli år 1931 närmare bestämt under en våldsam fest med Pelarorden som sträckte sig över hela natten mellan lördag och söndag. Läs texten så ser ni att det är en berättelse som sträcker sig över en hel natt. Situationen var den att Taube skulle väljas in som medlem och varje ny medlem måste bidra med något. En ung och fattig vissångare hade inte stora möjligheter till att bidra med något annat än en dikt. Som sedan tonsattes och har blivit den Svenska Nationalsången som alltid spelas och sjungs på vår riktiga nationaldag - Midsommarafton.
Resan innehöll mängder med intressanta upplevelser men Donkeyman skall avrunda med tågresan norröver igen. Vi klev då på tåget i Uppsala. Vi hade biljetter men inte någon platsbiljett och tåget var totalt smockfullt. Till slut hittade vi två lediga platser i en 1:a-klasskupé. Där satte vi oss och Gudbrand som hade spelet över axeln som han brukade frågade de andra fyra om han fick spela en låt. Det ville de och han började spela. Efter några låtar tog vi fram en 75:a så han fick sig en rejäl sup. Kondisen gav f***n i biljettkoll och bara passerade. Det hade samlat sig en stor skara folk runt kupén som önskade låtar.
Då tar en av de strikta "slipsnissarna" i kupén och halar fram en egen flaska ur portföljen. Snart följer de andra tre efter och ett rejält party bryter ut. I 1:a klass. Partyt varar hela vägen ända upp till Norrbotten. Och Gudbrand spelar timme efter timme. Folk bjuder på dricka och mat. Detta blev en av de festligaste tågresor som Donkeyman har gjort. (Och han har gjort många). Men socialt intressant var att alla de fyra strikta herrarna i 1:a-klasskupén hade en flaska i "bakhand". Och kunde "lossa på slipsen" och ta en fest när tillfälle erbjöds.
Gudbrand var instrumentmakare och dragspelare. I sin krafts dagar hade han varit så bra att han fick framträda i hela 47 radiokonserter i direktsändning i NRK. Vilket var en god kvalitetsstämpel. Han var mest känd för att spela klassiskt dragspel men han var också duktig på alla former av populärmusik. Evert Taube låg honom speciellt varmt om hjärtat.
I mitten på 1990-talet tog Donkeyman med sig Gudbrand på en resa till Stockholm och Stockholms skärgård för att han skulle få uppleva de miljöer som Taube hade diktat kring. Och vi for runt till alla möjliga platser och följde Taubes texter. Givetvis besökte vi också "Den Gyldene Freden" och några andra viktiga lokaler.
Redan resan ned var minnesvärd. Vi åkte tåg från Narvik till Stockholm och när tåget passerade "Torne Träsk" station berättade han en intressant historia. Han hade nämligen rymt till Sverige under kriget. Med lokalrutebåt in till någon plats i Malangen och däriftrån till fots över fjället till Svensk sida. Där Gudbrand och hans kamrat hade träffat på några Svenska Lappar som tog hand om dem. De fick kaffe och renkött och blev sedan transporterade i båt över Torneträsk till just "Torne Träsk" station där det fanns militär som tog hand om dem. Här fick de biljetter till nästa tåg till Kiruna där de skulle anmäla sig hos Länsman.
På tåget satte de sig i en ledig kupé och ganska snart kom en trevlig Norrman och slog sig i slang med dem. Han började fråga om var de kom från och om diverse annat. Men då kom den Svenske konduktören in i kupén med en gång. Han krävde att få se deras biljetter och sade med barsk min: "Ni får inte sitta i den här vagnen". Så tog han med sig de unga flyktingarna in i en annan vagn. Och säger åt dem: "Ni måste vara försiktiga med vem ni snackar med. Vad för sorts Norrman tror ni det är som kan åka fram och tillbaka på det här tåget och ställa frågor"?. Grabbarna var glada över att de inte hade hunnit berätta just något som helst och tackade konduktören varmt.
Detta berättades när vi passerade samma platsen 50 år senare.
Donkeymans gamle kompis "Stickan" från Gräddö körde oss runt i sin båt så vi kunde följa texten i "Vals i Furusund" och så Gudbrand kunde studera miljöerna. Samt hänga på sig spelet och spela låtarna. Slutligen gick färden till Calle Schewens Ö. Men där varskodde vi Gudbrand att vi knappast kommer oss i land. Ön ägs av Pelarorden och där slipper enbart ordensmedlemmarna i land.
Mycket riktigt kom en tillsynsman rusande när vi lade till vid bryggan. Men "Stickan" berättade att Gudbrand var en dragspelare som kommit ända från Tromsø för att följa Evert Taube i spåren. Varvid tillsynsman något oväntat säger: "All Right. Spela "Calle Schewen" då. Är du bättre än en vanlig amatörspelare så gör jag ett undantag. Gudbrand spelade och tillsynsman häpnade. "Det var som f*****n. Det var det dj******ste. Och förklarade att en sådan dragspelare absolut var välkommen i land.
Så Gudbrand fick se Calle Schewens äng med vålmat hö, martallar, Pelarordens klubbhus samt sitta vid deras festplats och spela. På samma bänkar som Evert Taube suttit 65 år tidigare. För övrigt skrev Evert Taube dikten just där på Calle Schewens Ö, eller Håtö svansar som de två öarna egentligen heter. Detta skedde första helgen i Juli år 1931 närmare bestämt under en våldsam fest med Pelarorden som sträckte sig över hela natten mellan lördag och söndag. Läs texten så ser ni att det är en berättelse som sträcker sig över en hel natt. Situationen var den att Taube skulle väljas in som medlem och varje ny medlem måste bidra med något. En ung och fattig vissångare hade inte stora möjligheter till att bidra med något annat än en dikt. Som sedan tonsattes och har blivit den Svenska Nationalsången som alltid spelas och sjungs på vår riktiga nationaldag - Midsommarafton.
Resan innehöll mängder med intressanta upplevelser men Donkeyman skall avrunda med tågresan norröver igen. Vi klev då på tåget i Uppsala. Vi hade biljetter men inte någon platsbiljett och tåget var totalt smockfullt. Till slut hittade vi två lediga platser i en 1:a-klasskupé. Där satte vi oss och Gudbrand som hade spelet över axeln som han brukade frågade de andra fyra om han fick spela en låt. Det ville de och han började spela. Efter några låtar tog vi fram en 75:a så han fick sig en rejäl sup. Kondisen gav f***n i biljettkoll och bara passerade. Det hade samlat sig en stor skara folk runt kupén som önskade låtar.
Då tar en av de strikta "slipsnissarna" i kupén och halar fram en egen flaska ur portföljen. Snart följer de andra tre efter och ett rejält party bryter ut. I 1:a klass. Partyt varar hela vägen ända upp till Norrbotten. Och Gudbrand spelar timme efter timme. Folk bjuder på dricka och mat. Detta blev en av de festligaste tågresor som Donkeyman har gjort. (Och han har gjort många). Men socialt intressant var att alla de fyra strikta herrarna i 1:a-klasskupén hade en flaska i "bakhand". Och kunde "lossa på slipsen" och ta en fest när tillfälle erbjöds.
måndag 20 juni 2011
7. Barndomens lekar
Donkeyman hade både som barn och som ung tre stora intressen som övergick allt annat. Det ena var Idrotten som skall beskrivas i flera andra trådar. Det andra var Stockholmiana. Det vill säga att lära känna Stockholmsområdet i detalj samt att lära dess historia. Även detta återkommer i flera sammanhang längre fram. Dagens artikel skall handla om det tredje intresset, Kollektivtrafik. Vilket betyder Tåg, Spårvagnar, Bussar och Båtar.
Redan som helt liten rörde sig Donkeyman över större områden än barn flest gör. Som 7-8 åring cyklade han runt hela Stockholm. Han cyklade också ända från Söder och ut till Hässelby för att resa med "Ångtåget" som gick mellan Hässelby Villastad och Spånga. Ett litet passagerartåg som gick fram och tillbaka hela dagarna i samtrafik med Lokaltågen mellan Stockholm och Kungsängen. Och hade Donkeyman rejäl flax så fick han åka med fram och tillbaka några varv. Ibland fick han till och med åka med i lokomotivet.
Hemma bredde sonen ut kartorna på golvet och studerade. Och eftersom Fadern var droskkusk så fanns det ett facit att fråga om allt som rörde Stockholm. Och visste inte Fadern "på rak arm" så lovade han att "titta efter" nästa dag när han var ute och körde. Ibland körde han enkom fram och tillbaka för att den lille Donkeyman skulle få se själv.
Men vetgirigheten var stor. Den unge Donkeyman kunde sätta sig en halv dag där Långholmsgatan gick över i Västerbron. Där skrev han ned vagnnummer på buss 30 och spårvagn 4, 13 och 14. Varför då ... Jo, för att kolla om hans uträkningar från tidtabellerna angående hur många vagnar som behövdes för att uppehålla tidtabellen var riktiga. Då var han 7-8 år gammal.
I hemmet fick fantasin flöda. Donkeyman lekte inte med bilar på samma sätt som barn flest. Nejdå, han hade busssar som mödosamt målades i "riktiga" färger. I fantasien blev hela lägenheten en stad med gatunät som baserades på mattor och möblers placering. Där fanns en järnvägsstation, ett riktigt centrum och förorter. Samt givetvis ett linjenät för Donkemans lokala bussbolag.
Men lägenheten kunde också förvandlas till en Skärgård. Det var nämligen så att Donkeyman tillverkade modeller av skärgårdsbåtar. Inte riktiga båtar som hade funnits men fantasibåtar som "kunde ha funnits". Sedan blev mattorna öar som hade bryggor och båtarna betjänade olika trader. De olika öarna hade olika sorts bebyggelse och befolkning allt enligt Donkeymans fantasi. Därmed var det också behov för olika mycket trafik. Med tiden blev lekarna mer avancerade. Det tillverkades riktiga tidtabeller för bussar och båtar. Donkeyman räknade ut omlopp och måste givetvis ha tillräckligt många fordon för att "klara" trafiken.
Men även barndomens cykelturer övergick till trafiklekar. Ibland var cykeln en buss och hela närområdet rutades in i ett linjenät som skulle trafikeras. Ibland blev cykeln en rälsbuss och cykelvägarna blev järnvägar med hållplatser och stationer. Som trafikerades efter tidtabell med tänkta tågmöten ........
Men ofta var det verkligheten som gällde. Den unge Donkeyman köpte en "Turistbiljett" på Spårvägen, modern packade en matsäck med mackor och dricka och den unge Donkeyman reste iväg runt Stockholm på T-banor, Spårvagnar och Bussar. Detta började i ganska tidig ålder men föräldrarna var inte ett dugg rädda för att han skulle åka vilse eller råka illa ut.
När familjen hamnade ute i Abrahamsberg hade Donkeyman vidgat sina fantasier och lekar. Då var det slut med att leka med "bussar" och "båtar" på golvet. I stället vidtog mer serieöst modellbygge. Samt riktigt resande. Tur och Retur med Waxholmsbåt eller något annat över en heldag blev ofta förekommande resor. Framför allt på Höst - Vinter - Vår. Kanske det låter äventyrligt för dagens föräldrar men den gången var det inte någon som reagerade över att en 10-12-13 åring gjorde sådana färder ensam.
Men även då byggde Donkeyman sig ett fantasisamhälle. Fast baserat på verkligheten i Västra Förorterna. Han antog helt enkelt att Blackeberg - Råcksta - Vällingby - Hässelby Strand inte fanns. Vidare "cuttade han ut" några andra moderniteter som T-bana, Spårväg och Bromma Flygplats. Kvar blev den imaginära Bromma kommun. Med kommuncentrum vid Brommaplan och ett sekundärt centrum i Alvik. Kommunen funkade som en förort till Stockholm.
Kollektivtrafiken sköttes av "Bromma Trafik AB". Detta var ett bussbolag som trafikerade Brommabussarna. Terminal i Stockholm var på Klarabergsviadukten utanför Centralstation. Vilket krävde intelligenta lösningar för att rymma en så omfattande busstrafik. Förebild var givetvis Mälarö-, Södertörns-, och Björknäsbussarna. Samt SJ Solnabuss. Bussarna förutsattes vara gula med rött mittbälte.
Donkeyman lade upp ett helt linjenät som skulle täcka alla behov. Trafikområdet sträckte sig ända ut till Hässelby Villastad. Men det fanns också förbindelser till Spånga Centrum och till Sundbyberg. Dessa linjer konstruerades med tidtabeller, vagnomlopp, personalomlopp och allt annat. Och Donkeyman var ute och cyklade runt och rekade. På pojkrummet var han ibland trafikledare och löste diverse problem som drabbade trafiken.
Alla dessa lekar pågick i Donkeymans huvud ända fram till 13-14 årsåldern. Då övertog "The Real Thing". Han hade redan tidigare forskat i skärgårdsbåtarnas historia men nu började han sitta i dammiga arkiv och studera tidtabeller från "Anno Kallt". Och fördjupa sig i verkliga kartor från hela världen - inte bara Stockholm. Vid 15 började han sommarjobba på Skärgårdsbåtarna. De imaginära tidtabellerna, omloppslistorna och kartorna från barndomen och den tidiga ungdomen åkte in i ett skåp. Men de är ganska festliga att studera så här bortåt 50 år senare.
Tänk vilket arbtete som låg bakom. Mycket av detta är så välgjort och genomtänkt att det faktiskt kunde ha funkat i verkligheten.
Redan som helt liten rörde sig Donkeyman över större områden än barn flest gör. Som 7-8 åring cyklade han runt hela Stockholm. Han cyklade också ända från Söder och ut till Hässelby för att resa med "Ångtåget" som gick mellan Hässelby Villastad och Spånga. Ett litet passagerartåg som gick fram och tillbaka hela dagarna i samtrafik med Lokaltågen mellan Stockholm och Kungsängen. Och hade Donkeyman rejäl flax så fick han åka med fram och tillbaka några varv. Ibland fick han till och med åka med i lokomotivet.
Hemma bredde sonen ut kartorna på golvet och studerade. Och eftersom Fadern var droskkusk så fanns det ett facit att fråga om allt som rörde Stockholm. Och visste inte Fadern "på rak arm" så lovade han att "titta efter" nästa dag när han var ute och körde. Ibland körde han enkom fram och tillbaka för att den lille Donkeyman skulle få se själv.
Men vetgirigheten var stor. Den unge Donkeyman kunde sätta sig en halv dag där Långholmsgatan gick över i Västerbron. Där skrev han ned vagnnummer på buss 30 och spårvagn 4, 13 och 14. Varför då ... Jo, för att kolla om hans uträkningar från tidtabellerna angående hur många vagnar som behövdes för att uppehålla tidtabellen var riktiga. Då var han 7-8 år gammal.
I hemmet fick fantasin flöda. Donkeyman lekte inte med bilar på samma sätt som barn flest. Nejdå, han hade busssar som mödosamt målades i "riktiga" färger. I fantasien blev hela lägenheten en stad med gatunät som baserades på mattor och möblers placering. Där fanns en järnvägsstation, ett riktigt centrum och förorter. Samt givetvis ett linjenät för Donkemans lokala bussbolag.
Men lägenheten kunde också förvandlas till en Skärgård. Det var nämligen så att Donkeyman tillverkade modeller av skärgårdsbåtar. Inte riktiga båtar som hade funnits men fantasibåtar som "kunde ha funnits". Sedan blev mattorna öar som hade bryggor och båtarna betjänade olika trader. De olika öarna hade olika sorts bebyggelse och befolkning allt enligt Donkeymans fantasi. Därmed var det också behov för olika mycket trafik. Med tiden blev lekarna mer avancerade. Det tillverkades riktiga tidtabeller för bussar och båtar. Donkeyman räknade ut omlopp och måste givetvis ha tillräckligt många fordon för att "klara" trafiken.
Men även barndomens cykelturer övergick till trafiklekar. Ibland var cykeln en buss och hela närområdet rutades in i ett linjenät som skulle trafikeras. Ibland blev cykeln en rälsbuss och cykelvägarna blev järnvägar med hållplatser och stationer. Som trafikerades efter tidtabell med tänkta tågmöten ........
Men ofta var det verkligheten som gällde. Den unge Donkeyman köpte en "Turistbiljett" på Spårvägen, modern packade en matsäck med mackor och dricka och den unge Donkeyman reste iväg runt Stockholm på T-banor, Spårvagnar och Bussar. Detta började i ganska tidig ålder men föräldrarna var inte ett dugg rädda för att han skulle åka vilse eller råka illa ut.
När familjen hamnade ute i Abrahamsberg hade Donkeyman vidgat sina fantasier och lekar. Då var det slut med att leka med "bussar" och "båtar" på golvet. I stället vidtog mer serieöst modellbygge. Samt riktigt resande. Tur och Retur med Waxholmsbåt eller något annat över en heldag blev ofta förekommande resor. Framför allt på Höst - Vinter - Vår. Kanske det låter äventyrligt för dagens föräldrar men den gången var det inte någon som reagerade över att en 10-12-13 åring gjorde sådana färder ensam.
Men även då byggde Donkeyman sig ett fantasisamhälle. Fast baserat på verkligheten i Västra Förorterna. Han antog helt enkelt att Blackeberg - Råcksta - Vällingby - Hässelby Strand inte fanns. Vidare "cuttade han ut" några andra moderniteter som T-bana, Spårväg och Bromma Flygplats. Kvar blev den imaginära Bromma kommun. Med kommuncentrum vid Brommaplan och ett sekundärt centrum i Alvik. Kommunen funkade som en förort till Stockholm.
Kollektivtrafiken sköttes av "Bromma Trafik AB". Detta var ett bussbolag som trafikerade Brommabussarna. Terminal i Stockholm var på Klarabergsviadukten utanför Centralstation. Vilket krävde intelligenta lösningar för att rymma en så omfattande busstrafik. Förebild var givetvis Mälarö-, Södertörns-, och Björknäsbussarna. Samt SJ Solnabuss. Bussarna förutsattes vara gula med rött mittbälte.
Donkeyman lade upp ett helt linjenät som skulle täcka alla behov. Trafikområdet sträckte sig ända ut till Hässelby Villastad. Men det fanns också förbindelser till Spånga Centrum och till Sundbyberg. Dessa linjer konstruerades med tidtabeller, vagnomlopp, personalomlopp och allt annat. Och Donkeyman var ute och cyklade runt och rekade. På pojkrummet var han ibland trafikledare och löste diverse problem som drabbade trafiken.
Alla dessa lekar pågick i Donkeymans huvud ända fram till 13-14 årsåldern. Då övertog "The Real Thing". Han hade redan tidigare forskat i skärgårdsbåtarnas historia men nu började han sitta i dammiga arkiv och studera tidtabeller från "Anno Kallt". Och fördjupa sig i verkliga kartor från hela världen - inte bara Stockholm. Vid 15 började han sommarjobba på Skärgårdsbåtarna. De imaginära tidtabellerna, omloppslistorna och kartorna från barndomen och den tidiga ungdomen åkte in i ett skåp. Men de är ganska festliga att studera så här bortåt 50 år senare.
Tänk vilket arbtete som låg bakom. Mycket av detta är så välgjort och genomtänkt att det faktiskt kunde ha funkat i verkligheten.
måndag 6 juni 2011
6. Domedag i Örnsköldsvik
Donkeyman har varit med om många minnesvärda idrottsevenemang. Som skall beskrivas under rubriken "Idrottsminnen". Men den första artikeln skall handla om en match som ägde rum för bara ett par månader sedan. En match som jag inte kommer att glömma.
Scenen var så här. Efter 64 tävlingsmatcher säsongen 2010-2011 hade MoDo Hockey och Södertälje Sportklubb kommit till "veis ende". Elitserien bestod av 55 matcher och avslutades på jämnast tänkbara sätt. Men de här bägge lagen hamnade på 11:e och 12:e plats och fick därmed spela i den så kallade "Kvalserien". Där möttes två lag från Elitserien och fyra från Allsvenskan. Insatsen var två platser i Elitserien.
När "Kvalserien" spelar sin sista omgång är det redan avgjort att Växjö HC tar den ena Elitserieplatsen. Medan de bägge klassiska klubbarna MoDo och SSK möts i en direkt avgörande match om den andra platsen. Förutsättningarna var hur enkla som helst: "Winner takes All". Vid oavgjort blir det förlängning och slutligen straffar.
Nu fanns det inte några "räddningsplankor" kvar. Det var en "Face Off" och allt skulle avgöras samma kväll. Ett lag SKALL vinna. Ett SKALL förlora. I potten ligger bland annat ett TV-avtal om 28 millar. Men också hela Stadens Stolthet. Det är inte att undra på att detta blev 2000-talets match i Örnsköldsvik. Trots att laget vann SM-Guld så sent som 2007.
Det var absolut fullsatt Arena. Mer än fullsatt faktiskt eftersom det fanns en hel del "honoratiores" som bara måste klämmas in trots att det inte fanns platser. Hela staden hade stannat. Det fanns inte ens en katt ute på gatorna när klockan blev 1900 Fredagen den 8. April 2011. Hela distriktet hade inte gjort annat än snackat om matchen de senaste dagarna. Donkeyman satt dagen innan på Café och hörde tre damer i pangis-ålder diskutera den kommande matchen högt och ljudligt.
Några minuter före 1700 stod det flera tusen åskådare utanför Arenan och väntade på att man skulle öppna.
En och en halv timme före match var det smockfullt i alla barer och restauranger både på Arenan och ute på staden. En flera hundra personer stor delegation från Södertälje gjorde sitt bästa för att höras långt innan match
Under uppvärmningen har jag aldrig sett så mycket folk ute på läktarna. Som var och en försökte dra sina slutsatser av det de såg.
Redan 10 minuter före match var det fullt på läktarna och tomt i barer och gångar. Alla ville se intåget. När det blev helt svart och en enda strålkastare zoomade in skogshuggaren, vår "Lumberjack", som sakta skred in på isen för att hugga yxan i stubben på mittpunkten var stämningen elektrisk. När han högg exploderade Arenan i stående ovationer när laget kom in.
Där och då VISSTE "Donkeyman" att hemmalaget skulle vinna. Jag tror inte att jag under mina 60+ år har upplevt ett hemmalag som har mottagits av en liknande applådstorm. Och då har han ändå varit på matcher både i Canada, Argentina, Turkiet och andra liknande ställen.
Matchen började spännande men MoDo tog sakta men säkert över. Allt avgjordes på några sekunder i Andra Perioden. 24.01 spelade Nagy fram Rosén som gjorde 1-0. Så hann domaren bara släppa pucken förrän det blev ett spel Jens Westin - Sundström - Skrøder som gjorde 2-0. Tid 24.09. En sådan jubelstorm är det sällan man får uppleva. Och tänk att våran Norrman Skrøder fick bli förunnad att göra segermålet. Även om jag verkligen hade unnat superveteran Hasse Jonsson att få petat in den där 3-0 pucken som var "såååååå näääära" i tredje.
Därifrån och ut var det enbart en transportsträcka. SSK jobbade men hade inte en chans. Trots press på slutet och lite halvt om halvt kalabalik så fanns det inte på världskartan att MoDo-spelarna skulle släppa in ett mål. Sällan ser man ett lag försvara sig så inbitet och uppoffrande. Grabbarna hade hellre käkat daggmask än givit "de andra" en chans.
Sista fem minuterna stod hela publiken upp och gav laget en stående applåd. I FEM MINUTER ...... Även Donkeyman deltog givetvis i denna stående ovation. Efter matchen gick inte publiken. Alla stod upp och applåderade. Laget blev helt enkelt inropat, precis som på Operan eller Konserthuset. Gång på gång.
Donkeyman gav f*****n i att åka till Husum med Hockeybussen. Vissa ting får man bara uppleva en gång i livet. Han gick till Hockeypuben som var smockad som "Sill i Tunna". Ett band spelade Rock'n Roll. Gammal sådan - just som Donkeyman gillar. Gästerna bara jublade. Kontinuerligt. Det är inte ofta man upplever något liknande på en Pub. Långt mindre en Pub på en Idrottsarena. Ledare och spelare "stack inom". Öl och Brännvin flödade. Och hockeysnacket gick högt och lågt. De som var med 2007 sade att Guldfirandet var som en liten västanfläkt jämfört med detta. Örnsköldsviks befolkning hade haft ena foten nere i "Helvetet" men blivit räddade på mållinjen. Och detta skulle firas. Och Donkeyman hängde med.
Vid stängningsdags kom "Kalles Taxi" från Husum som beställt och hämtade liket och transporterade Donkeyman tillbaka till fartyget. Ett Idrottsminne rikare. Men fy för fanen vad Donkeyman var bakis på Lördagen. Som var ledig dag lyckligtvis. Det krävdes en längre sittning på "kiosken" med öl och vargtass för att väcka livsandarna igen. Och Donkeyman var inte ensam där, alla måste snacka om matchen .....
Väldigt talande för den kvällen är att en av lagets yngre spelare hamnade i Fyllecellen samma natt. Efter hårt firande. Inte så märkligt kanske när han inte har druckit utan bara tränat en hel säsong. Men trots att det rapporterades i lokaltidningen höjdes inte ett enda kritiserande ord. Inte ens från de allra mest fanatiska moralisterna. Alla tyckte att det var helt förståeligt att man firade segern ........... Tänk om det hade skett någon annan stans.
Och Donkeyman fick ännu en illustration till varför Örnsköldsvik kallas "The Heart of Hockey".
Scenen var så här. Efter 64 tävlingsmatcher säsongen 2010-2011 hade MoDo Hockey och Södertälje Sportklubb kommit till "veis ende". Elitserien bestod av 55 matcher och avslutades på jämnast tänkbara sätt. Men de här bägge lagen hamnade på 11:e och 12:e plats och fick därmed spela i den så kallade "Kvalserien". Där möttes två lag från Elitserien och fyra från Allsvenskan. Insatsen var två platser i Elitserien.
När "Kvalserien" spelar sin sista omgång är det redan avgjort att Växjö HC tar den ena Elitserieplatsen. Medan de bägge klassiska klubbarna MoDo och SSK möts i en direkt avgörande match om den andra platsen. Förutsättningarna var hur enkla som helst: "Winner takes All". Vid oavgjort blir det förlängning och slutligen straffar.
Nu fanns det inte några "räddningsplankor" kvar. Det var en "Face Off" och allt skulle avgöras samma kväll. Ett lag SKALL vinna. Ett SKALL förlora. I potten ligger bland annat ett TV-avtal om 28 millar. Men också hela Stadens Stolthet. Det är inte att undra på att detta blev 2000-talets match i Örnsköldsvik. Trots att laget vann SM-Guld så sent som 2007.
Det var absolut fullsatt Arena. Mer än fullsatt faktiskt eftersom det fanns en hel del "honoratiores" som bara måste klämmas in trots att det inte fanns platser. Hela staden hade stannat. Det fanns inte ens en katt ute på gatorna när klockan blev 1900 Fredagen den 8. April 2011. Hela distriktet hade inte gjort annat än snackat om matchen de senaste dagarna. Donkeyman satt dagen innan på Café och hörde tre damer i pangis-ålder diskutera den kommande matchen högt och ljudligt.
Några minuter före 1700 stod det flera tusen åskådare utanför Arenan och väntade på att man skulle öppna.
En och en halv timme före match var det smockfullt i alla barer och restauranger både på Arenan och ute på staden. En flera hundra personer stor delegation från Södertälje gjorde sitt bästa för att höras långt innan match
Under uppvärmningen har jag aldrig sett så mycket folk ute på läktarna. Som var och en försökte dra sina slutsatser av det de såg.
Redan 10 minuter före match var det fullt på läktarna och tomt i barer och gångar. Alla ville se intåget. När det blev helt svart och en enda strålkastare zoomade in skogshuggaren, vår "Lumberjack", som sakta skred in på isen för att hugga yxan i stubben på mittpunkten var stämningen elektrisk. När han högg exploderade Arenan i stående ovationer när laget kom in.
Där och då VISSTE "Donkeyman" att hemmalaget skulle vinna. Jag tror inte att jag under mina 60+ år har upplevt ett hemmalag som har mottagits av en liknande applådstorm. Och då har han ändå varit på matcher både i Canada, Argentina, Turkiet och andra liknande ställen.
Matchen började spännande men MoDo tog sakta men säkert över. Allt avgjordes på några sekunder i Andra Perioden. 24.01 spelade Nagy fram Rosén som gjorde 1-0. Så hann domaren bara släppa pucken förrän det blev ett spel Jens Westin - Sundström - Skrøder som gjorde 2-0. Tid 24.09. En sådan jubelstorm är det sällan man får uppleva. Och tänk att våran Norrman Skrøder fick bli förunnad att göra segermålet. Även om jag verkligen hade unnat superveteran Hasse Jonsson att få petat in den där 3-0 pucken som var "såååååå näääära" i tredje.
Därifrån och ut var det enbart en transportsträcka. SSK jobbade men hade inte en chans. Trots press på slutet och lite halvt om halvt kalabalik så fanns det inte på världskartan att MoDo-spelarna skulle släppa in ett mål. Sällan ser man ett lag försvara sig så inbitet och uppoffrande. Grabbarna hade hellre käkat daggmask än givit "de andra" en chans.
Sista fem minuterna stod hela publiken upp och gav laget en stående applåd. I FEM MINUTER ...... Även Donkeyman deltog givetvis i denna stående ovation. Efter matchen gick inte publiken. Alla stod upp och applåderade. Laget blev helt enkelt inropat, precis som på Operan eller Konserthuset. Gång på gång.
Donkeyman gav f*****n i att åka till Husum med Hockeybussen. Vissa ting får man bara uppleva en gång i livet. Han gick till Hockeypuben som var smockad som "Sill i Tunna". Ett band spelade Rock'n Roll. Gammal sådan - just som Donkeyman gillar. Gästerna bara jublade. Kontinuerligt. Det är inte ofta man upplever något liknande på en Pub. Långt mindre en Pub på en Idrottsarena. Ledare och spelare "stack inom". Öl och Brännvin flödade. Och hockeysnacket gick högt och lågt. De som var med 2007 sade att Guldfirandet var som en liten västanfläkt jämfört med detta. Örnsköldsviks befolkning hade haft ena foten nere i "Helvetet" men blivit räddade på mållinjen. Och detta skulle firas. Och Donkeyman hängde med.
Vid stängningsdags kom "Kalles Taxi" från Husum som beställt och hämtade liket och transporterade Donkeyman tillbaka till fartyget. Ett Idrottsminne rikare. Men fy för fanen vad Donkeyman var bakis på Lördagen. Som var ledig dag lyckligtvis. Det krävdes en längre sittning på "kiosken" med öl och vargtass för att väcka livsandarna igen. Och Donkeyman var inte ensam där, alla måste snacka om matchen .....
Väldigt talande för den kvällen är att en av lagets yngre spelare hamnade i Fyllecellen samma natt. Efter hårt firande. Inte så märkligt kanske när han inte har druckit utan bara tränat en hel säsong. Men trots att det rapporterades i lokaltidningen höjdes inte ett enda kritiserande ord. Inte ens från de allra mest fanatiska moralisterna. Alla tyckte att det var helt förståeligt att man firade segern ........... Tänk om det hade skett någon annan stans.
Och Donkeyman fick ännu en illustration till varför Örnsköldsvik kallas "The Heart of Hockey".
onsdag 18 maj 2011
5. Almstriden
I dessa dagar för 40 år sedan ägde en av de stora vändpunkterna i modern Svensk historia rum. Donkeyman tänker på den riksbekanta Almstriden. En strid som kom att få stora följder för Svenskt politiskt liv.
Det nya Stockholm
Bakgrunden var omvandlingen av Klara och Norrmalm och byggnationen av de nya ”betongförorterna”. Stockholmarna hade vant sig vid att leva i en stad som påminde om en ”War Zone”. Man hade schaktat väck stora delar av Brunkebergsåsen och rivit den gamla bebyggelsen. Man hade grävt sig ned till nivån där tunnelbanan skulle byggas. Donkeyman minns mycket väl de enorma kratrar som gapade där det tidigare hade varit bostäder och arbetsplatser.
När vi skriver 1971 började ombyggnaden bli färdig. Nya och moderna byggnader i glas och betong reste sig över allt. Hötorgsskraporna var på väg att bli färdiga. Sergels Torg började stå färdigt. Kratrarna ersattes med gator och moderna byggnader.
Men det var inte bara City som hade omvandlats. Man hade byggt en helt ny stad ute i SydVäst med Bredäng – Sätra – Skärholmen – Vårberg och Vårby Gård. Och en helt ny stad ute i NordVäst på det gamla Järvafältet. Det var Tensta, Rinkeby, Hjulsta och allt vad de nya förorterna kom att heta.
Nu höll man på att färdigställa den nya T-banelinjen som skulle förbinda de nya områdena i NordVäst med Centrala Solna, Sumpan och Stockholms City. Slutstationen skulle byggas under Kungsträdgården. Men det skulle bara vara en temporär slutstation. Banan skulle byggas vidare mot Nacka.
Stockholmarna hade år 1971 gått runt i en byggarbetsplats i City i över 20 år. De flesta kände inte heller någon entusiasm över det nya City som växte upp. Lite till mans knöt man nävarna i byxfickan och förbannade ”den nya tiden”.
BetongSossarnas Guldålder
Detta var under BetongSossarnas guldålder. Landet styrdes av Partiet. Som var en del av Rörelsen. En stor del av landets vuxna arbetande befolkning var Partimedlemmar tack vare kollektivanslutningen. Samtidigt låg de dåliga tiderna på -20 och -30-talen så nära i tid att de flesta hade egna eller andrahandsminnen från dessa. Folk flest var tacksamma mot Partiet för att de hade förändrat och förbättrat landet.
Partiet styrde enligt principen: ”Vi vet vad som är bäst för Folket. Genom att styra och leda Folket blir de lyckliga. Och om Folket själva inte förstår vad som är bäst så skall vi nog tvinga dem.” Partiledaren och hans närmaste män var "Landsfäder". I Stockholm hade Partiet stöd av Folkpartiet i den stora omvandlingen. Tillsammans bildade dessa ”Betongens Axel”. Som projekterade och kom överens. Beslut togs i de inre kretsarna och de formella besluten i Fullmäktige var enbart formalia. Vanligen var besluten så väl förberedda att det över huvud taget inte blev någon debatt.
Almstriden växer fram
Ända fram till dess några gamla träd skapade en symbolfråga. Det var nämligen så att T-banan i praktiken var färdigbyggd. Stationen i Kungsträdgården började bli färdig. Det var enbart en bagatellfråga om att utvidga biljetthallen så att man kunde inrymma ett litet shoppingcenter som återstod. Men för att åstadkomma detta så måste Almarna runt det lilla Théhuset fällas.
Och plötsligt tog det fart. Unga arkitekturstuderande som begärt att få studera ritningarna upptäckte att det gick alldeles utmärkt att bygga T-banestationen utan att fälla Almarna. Det var bara att strunta i shoppingområdet så gick den saken för sig. T-banan och stationen var dessutom redan nära färdigbyggd.
Och nu bröt debatten loss. En mängd kända personer uttalade sig. Med Evert Taube i spetsen. Det började dra ihop sig till protester mot hela Cityomvandlingen. Men den var ju redan färdig så nu koncentrerade man sig om det allra sista – de gamla träden i Kungsträdgården. För övrigt det enda som påminde om en trädgård just i Kungsan.
Detta var tredje gången som BetongSossarna hamnade galet i den allmänna opinionen. Det var också tredje gången som Folket visade olydighet mot dem. Första gången var sommaren 1959 när BetongSossarna inte tillät Sveriges Radio att direktsända från den största matchen i Svensk idrottshistoria mellan Ingo och Floyd. Då ställde Radio Lux upp med direktreferat.
Andra gången var när Radio Nord på kort tid seglade upp som Sveriges ledande Radiostation. Som stoppades av BetongSossarna med extraordinär lagstiftning. Trots ursinniga protester.
Nu drog det ihop sig till Tredje Gången. Och nu började BetongSossarna skramla med Batongerna. Partiet förvandlades till BatongSossarna. Besluten var fattade i god demokratisk ordning och några utomparlamentariska aktioner skulle inte tillåtas att kullkasta den Svenska Demokratien.
Fältslag i Kungsan
Verkligheten var nog att Sosseledarna inte riktigt förstod att de nu hamnat totalt på kollisionskurs med en stor majoritet. En majoritet som helt enkelt inte trodde på teknokraternas förklaringar. Man ansåg nog att folket lydigt skulle följa dem när de planerade för kloka förändringar till allas bästa. Men denna gång ej. Det hade redan varit ett antal våldsamma demonstrationer mot VietNamkriget och Partiet tänkte inte ge upp för ”Gatans Parlament”. Skillnaden är bara att där var demonstranterna en ”kunnig” minoritet. Vid Almarna representerade dessa en ursinnig majoritet.
Trädräddarna organiserade sig väl genom organisationen ”Alternativ Stad”. Och när ett stort uppbåd av poliser och skogsarbetare uppenbarade sig på de små timmar morgonen den 12.Maj 1971 så möttes de av ett gigantiskt uppbåd av protestanter.
Det var allt ifrån ”långhåriga yrkesdemonstranter” till ”Gamla Fiiiina Östermalmsdamer” som hade mött upp. Och en sak är säker – Stockholmspolisen på den tiden var i all huvudsak att beteckna som ”Batongarbetare”. Men att gå över Gamla Fina tanter i Minkpäls med batongerna. Där gick gränsen. Efter ett våldsamt fältslag drog man sig tillbaka och Almarna stod kvar. Bevakade av stora folkmassor som stannade kvar som ”trädvakter” under lång tid.
En vändpunkt i Svensk Politik
Resten är historia – Almarna står kvar än i dag. Men nu är de hotade av skadeinsekter i stället.
Vad var det då som utgjorde vändpunkten. Jo, detta var tredje gången som BetongSossarna ställdes mot Folket. Men det var första gången som BetongSossarna förlorade. Det var här som Socialdemokratins nedgång började, även om det skulle ta nästan 40 år innan de inte ens var det största partiet.
Men det var också här som den offentliga debatten om Stadens framtida utveckling tog fart. Det var här som det blev slut på att politikerna beslutade i det närmaste bakom slutna väggar och sedan ”vände upp och ned” på staden. Å andra sidan – förr var man handlingskraftiga – från förslag till färdigställt nytt City, nya stadsdelar och ny T-bana hade man på den tiden ungefär 20 år. I dag har man debatterat omvandlingen av Slussen i 20 år och inte ens kommit till beslut. Så handlingskraften har offrats mot demokrati. I praktiken utsätts i dag varje infrastrukturprojekt (vilket ord) för en eller annan proteströrelse som gör sitt absolut yttersta för att förändra projektet. Och för att riva upp fattade beslut om de har gått dem emot.
Samtidigt var det den första stora konfrontationen mellan de gamla teknokraterna och stadsbyggarna å ena sidan och den nya miljörörelsen och de unga -68-orna å andra sidan.
Därför är det rätt att kalla Almstriden för en Vändpunkt.
Men en artikel om Almstriden måste också redovisa de politiska ställningstagandena. Detta var en ren Stockholmsfråga som avgjordes av Stadens politiker. Sossarna och Folkpartiet var för trädfällning medan Moderaterna enhälligt var mot. Men den gången var de ett ganska litet parti.
Den politiker som mer än andra kom att förknippas med Almstriden var Hjalmar Mehr som på den tiden var Sossarnas starke man i Stockholm. Vi ungdomar kallade honom på den tiden för ”Almar Ner”. Mehr var den politiker som framför andra kom att framstå som Almarnas fiende. Men i efterhand har Donkeyman kommit underfund med att det i grunden var orättvist. Mehr var mannen bakom de nya förorterna. Han var också centralt inblandad i omvandlingen av Klara. Men det var andra Sossar som hade ”baxat fram” frågan om Almarna. Fast som Sossarnas lokale ledare solidariserade han sig med fattade beslut och frontade genomförandet av fällningen. Något som även Olof Palme gjorde som rikspolitiker. Fast han uttalade sig från en annan synvinkel. Palme ansåg det som helt förkastligt att ”Gatans Parlament” tilläts påverka beslut fattade ”I God Demokratisk Ordning”.
Personliga insatser
Slutligen kommer frågan: "Vad gjorde så Donkeyman" under dessa intressanta veckor. Och trots att han har haft en högt utvecklad förmåga att närvara vid intressanta händelser så var han inte närvarande i Kungsan. Därför att första halvan av Maj 1971 låg Donkeyman i Fält. På riktigt. Det var Muck i slutet av Maj och han genomförde de avslutande fältövningarna ute i Dalarnas skogar. Men Donkeyman följde med i händelserna och han "höll på" Trädkramarna.
En av Donkeymans gamla lekkamrater deltog i desto större omfattning. Han var nämligen mycket intresserad av allt som hade med el att göra. Vilket kanske berodde på att hans fader hade en Elektrofirma. Fördelen av detta var att kamraten hade god tillgång till elektromateriel. Nu var det ju så att aktivisterna behövde ha säker försörjning av elström fram till det blivande "slagfältet". Samtidigt hade både Théhuset och Operakällaren naturliga intressen av att behålla Almarna och sympatiserade med Alternativ Stad. Här inleddes alltså ett samarbete. Att den ordinarie strömförsörjningen till Théhuset skulle komma att brytas kunde man ju räkna ut med "bakdelen". Alltså måste det till alternativ strömförsörjning.
Detta löstes så att min kamrat på förhand lade en "mycket väl dold" kabel från Operakällaren till Théhuset. I princip en nedgrävd jordkabel. I tillägg lades en "slarvigt gömd" kabel samma väg. Och utvecklingen blev den förväntade. Den ordinarie strömmen bröts. Men Alternativ Stad hade fortfarande tillgång till ström till instrument, belysning och allt annat man behövde. Så letade myndigheterna fram den "Slarvigt Gömda" kabeln och kapade den. Men strömmen bröts inte då heller. Den "Mycket väl dolda" kabeln hittade de aldrig så det fanns tillgång till ström hela tiden. Och ännu märkligare - efteråt kunde min kamrat "rädda" nästan all utrustning och merparten av sina långa kablar.
Personliga insatser
Slutligen kommer frågan: "Vad gjorde så Donkeyman" under dessa intressanta veckor. Och trots att han har haft en högt utvecklad förmåga att närvara vid intressanta händelser så var han inte närvarande i Kungsan. Därför att första halvan av Maj 1971 låg Donkeyman i Fält. På riktigt. Det var Muck i slutet av Maj och han genomförde de avslutande fältövningarna ute i Dalarnas skogar. Men Donkeyman följde med i händelserna och han "höll på" Trädkramarna.
En av Donkeymans gamla lekkamrater deltog i desto större omfattning. Han var nämligen mycket intresserad av allt som hade med el att göra. Vilket kanske berodde på att hans fader hade en Elektrofirma. Fördelen av detta var att kamraten hade god tillgång till elektromateriel. Nu var det ju så att aktivisterna behövde ha säker försörjning av elström fram till det blivande "slagfältet". Samtidigt hade både Théhuset och Operakällaren naturliga intressen av att behålla Almarna och sympatiserade med Alternativ Stad. Här inleddes alltså ett samarbete. Att den ordinarie strömförsörjningen till Théhuset skulle komma att brytas kunde man ju räkna ut med "bakdelen". Alltså måste det till alternativ strömförsörjning.
Detta löstes så att min kamrat på förhand lade en "mycket väl dold" kabel från Operakällaren till Théhuset. I princip en nedgrävd jordkabel. I tillägg lades en "slarvigt gömd" kabel samma väg. Och utvecklingen blev den förväntade. Den ordinarie strömmen bröts. Men Alternativ Stad hade fortfarande tillgång till ström till instrument, belysning och allt annat man behövde. Så letade myndigheterna fram den "Slarvigt Gömda" kabeln och kapade den. Men strömmen bröts inte då heller. Den "Mycket väl dolda" kabeln hittade de aldrig så det fanns tillgång till ström hela tiden. Och ännu märkligare - efteråt kunde min kamrat "rädda" nästan all utrustning och merparten av sina långa kablar.
onsdag 6 april 2011
4. Läkarintyg i Stockholm
Den här artikeln handlar om en institution i Stockholms sjömansliv som existerade för inte så länge sedan. Det är ju så att alla Sjömän måste ha ett gällande läkarintyg. Detta skall förnyas med jämna mellanrum. Numera kan man gå till vilken Svensk läkare som helst. Denne kan genom sin dator komma i kontakt med en central databas där han svarar på alla frågor. Slutligen tar han en "print-out" på en färdig blankett, signerar och stämplar - voilá.
För inte så länge sedan var det enbart ett litet antal betrodda så kallade "Sjömansläkare" som kunde utföra den här undersökningen och skriva ut ett läkarintyg. De som bodde i städer utan en sådan läkare - och det var många - var tvungna att resa till "Sjömansläkaren".
För påfallande många Svenska sjömän fanns det bara en "Sjömansläkare". Nämligen "Limpan". Doktor Stig Lindström, som hade sin mottagning "Sjöfartsmottagningen" på Blasieholmen. Närmare bestämt Hovslagargatan 5A, en halv trappa upp till höger. Till vänster låg för övrigt Waxholmsbolagets huvudkontor.
Ett besök hos "Limpan" på 60- eller 70- talet kunde utspela sig ungefär så här:
Man gick in genom den stora ärevördiga porten och uppför trappan. Så öppnade man den tunga dörren in till läkarmottagningen. Där satt två stycken apparater för könummer. Den ena för "Friskintyg" (=läkarintyg), den andre för "Sjukintyg" (=sjukskrivning). Eftersom det var "Friskintyg" som gällde, tog vi kölapp ur den apparaten och satte oss i väntrummet. Och här satt det normalt sett massor med folk. På den tiden fanns det massor av Svenska båtar och det var bara en handfull sjömansläkare i landet. Den som kom från mindre städer runt omkring och skulle mönstra fick räkna med en dag i Stockholm för att få sitt läkarintyg.Vilket givetvis krävde en eller två nätter på "Sjöfartshotellet".
Med tiden ropades man upp och hamnade framför ett stort skrivbord. På andra sidan satt en sjuksköterska med sträng uppsyn. Hon skrev upp alla personliga detaljer och gick igenom den obligatoriska frågelistan på läkarens blankett. Har ni haft .... Har ni upplevt.... Har ni...... etc etc etc.
Och så skickades man in i en liten kur. Det fanns en korridor med en lång rad med små kurar, i storlek ungefär som en fotokiosk eller liknande. Och man uppmanades att ta av sig på överkroppen. Ett skynke drogs för. Och så fick man VÄNTA och då menar jag verkligen VÄNTA.
Sedan kom det en annan sjuksköterska. Hon tog blodtryck och blodprov. Och detta var en stor fasa för de som gick regelbundet hos "Limpan". Under de sista åren hade han nämligen en sköterska som minst sagt var överårig. Hon var dessutom darrhänt och provtagningen slutade ofta i blodflöde. Jag minns en gång när hon efter örton försök fick fram några bloddroppar. Det förvånar mig än i dag att jag inte smällde av där och då.
Nästa steg i processen var att man fick en remiss till Sophiahemmet för lungröntgen. Och så drog man i grupper om två eller tre med löddrig taxibil upp till Sophiahemmmet. Där satt man i en annan kö och kallades in i tur och ordning för att placeras i en apparat som var lika stor som ett halvt maskinrum. Brrrrrrrrrrrrrrrrum sade det och sedan var det klart.
Varsågod och vänta......
Efter en halv evighet ropades man upp. Varsågod - och så fick man ett papper som skulle tillbaka till Limpan. Ny droska - vanligen delad med en eller ett par andra yrkesbröder. Kanske man skall tillägga att droskturerna upp och ned ibland gick via ett vattenhål......
Och så var man tillbaka på Hovslagargatan, gick fram till den stränga sjuksköterskan och lämnade in papiret från Sophiahemmet. Varsågod och sitt ut i väntrummet.......
När man väntat ett tag ropades man in igen. Och placerades i en ny kur. Men denna befann sig i en annan korridor. Ta av på överkroppen. Skynke drogs för. Och vänta, vänta och vänta. Sedan kom "Limpan" i egen hög person. Han inledde ofta med att fråga: "Frisk eller Sjuk????" Sagt med ett leende på läpparna.
Så lyssnade han på bröstkorgen med stetoskop och gjorde en allmän undersökning på si så där 15 sekunder. Sedan blev det ett allmänt snack om sjöfart och om livet i allmänhet. Men en sak var väldigt märklig ..... Mannen hade ett helt otroligt minne. Hade man EN gång varit hos Limpan så kom han ihåg allt. Och var man som jag regelbunden gäst (dvs en gång om året) så visste han ALLT. Han visste vilka båtar man varit i, han visste om personliga ting, han visste f**n ta mig vad man hade för framtidsplaner. Mannen var helt enkelt otrolig.
Efter avslutad undersökning fick man ta på sig på överkroppen och gå ut till den stränga sjuksköterskan för tredje gången och hämta sitt läkarintyg..... 15 kronor tack.
Nästa station blev givetvis den närbelägna "Lyktan" som låg på Teatergatan, det vill säga "runt två hörn".
Senare har jag också hört att "Limpan" bland annat också var förtroendeläkare hos Stockholmspolisen. Men han behandlade poliserna som han behandlade sina sjömän. I grunden hade han ett hjärta av Guld och han hade förtroende för "sina pojkar". Ville man jobba fick man friskintyg, ville man inte jobba fick man sjukintyg.
Och "in the good old days" fanns det tillfällen när påfallande många poliser i Stockholm tappade arbetslusten. Nämligen i samband med stora VietNamdemonstrationer, Almstriden, Husockupationer och liknande som ju var vanliga företeelser för 40 år sedan. Det var ju helt enkelt så att vanliga hyggliga "snutar" hade begränsad lust att gå över folk med batongerna. Så när "Limpan" sjukskrev poliser i stora mängder fick han luften som Polisläkare.
tisdag 5 april 2011
3. De Första Jobben
Donkeyman har jobbat hela sitt liv. Han har bara varit sjukskriven två gånger. Ena gången sågade man av honom vänster ben för att rädda livet efter en olycka borta i Canada. Andra gången hade han rasat ned för en trappa och brutit armen. I samband med förtäring av starka drycker måste erkännas så här i efterhand. Bägge sjukskrivningarna blev korta. Efter 14 dagar satt den enbente Donkeyman i rullstol och jobbade och andra gången satt den nygipsade Donkeyman med vänstersläggan i paket och jobbade redan på tredje dagen efter "olyckan".
Kägelresare
Men Donkeyman började att tjäna egna pengar redan i mycket unga år. De första två yrkena var typiska "knäck" för smågrabbar i Stockholm på -50- och -60-talen. Sådana "jobb" som inte finns längre.
De allra första kronorna rann in redan innan Donkeyman hade fyllt 10. Då "jobbade" han tidvis som kägelresare på Kungsholmens Bowlinghall. Innan de automatiska kägelresningsmaskinerna kom så måste ju käglorna resas för hand och kloten returneras manuellt. Bowlinghallarna hade inte några kägelresare anställda utan spelarna fick hålla med sådana själv. Och det fanns en flock med smågrabbar till hands som reste käglor.
Den som hyrt en bana men inte hade med sig någon som skötte käglorna hyrde in någon av alla de grabbar som höll sig framme för att göra sig en slant. Vilket givetvis inte skedde i form av någon anställning utan arvodet betalades ut ungefär som en vanlig "dricks"peng.
Den utvalde kägelresaren gick till änden av banan, ställde upp käglorna och hoppade upp på en bräda ovanför banan. Så kom klotet. Han hoppade ned, lade klotet i returrännan, rensade bort de fallna käglorna och hoppade upp på brädan igen. Så kom klotet igen. Nu hoppade han ned, lade klotet i returrännan, ställde upp käglorna och hoppade upp på brädan igen. Och så vidare .........
Efter avslutad serie sprang kägelresaren ut till spelarna och hämtade sin slant. Samt försökte positionera sig för att få nya kunder.
Dess värre försvann denna intäktskälla i början på 1960-talet när bowlinghallarna installerade de moderna Amerikanska kägelresningsmaskinerna.
Springschas
Precis som så många andra ungdomar som växte upp på den tiden har Donkeyman "Schasat". Det var ju så att de allra flesta butiker och företag hade cykelbud. De lite större hade fast anställda bud medan lite mindre livsmedelsbutiker, blomsterbutiker och så vidare hade någon eller några pojkar som kom och cyklade bud någon timme efter skolan.
På den tiden var de flesta kvinnor hemmafruar och många orkade inte bära hem varorna när man handlat. Då packade handlaren varorna och skickade dem med firmans "springschas". Som ju ofta var en extraknäckande skolgrabb. Jag tror aldrig att jag såg några tjejer som "schasade". Det "passade sig" nog inte på den tiden.
Donkeyman började "schasa" redan strax efter att knäcken på bowlinghallarna tog slut. Först ut var hos en blomsterhandel på S:t Eriksgatan. Sedan blev det hos en blomsterhandel i Abrahamsberg dit familjen med tiden flyttade. För övrigt hade även Donkeymans far "schasat" fast det skedde ute i Tureberg där fadern hamnade när han som 15-åring flyttade in till stan för att jobba. Och han "schasade" något år tills han fick jobb som "massäck", dvs hjälpkarl, på en lastbil.
Det bestående minnet från Donkeymans tid som "schas" är att det märkligt nog kändes som om det alltid regnade när skolan närmade sig slutet och det var dags att hämta dagens uppdrag. För det mesta var det 4-5 blomsterkvastar som skulle köras ut men i samband med större helger kunde det vara mängder. Eller om någon fyllde jämnt eller vid dop, bröllop eller andra högtidsdagar. Då blev det fort stora lass och flera turer. Turer som genomfördes på blomsterhandelns tungtrampade pakethoj med ballongdäck. Men Donkeyman var ju idrottsman så det var bara en god träning och så lärde man sig att hitta.
Hos Blomsterhandlarna fick man ju betalt för budkörningen - en betalning som de ju tog ut av sin kund. Budet avlönades "rostfritt - rätt i rocken" som man sade på den tiden. Men de allra flesta kunder gav också en slant i dricks.
Även "springschasarna" försvann när den moderna tiden kom. Men "cykelbuden" har fått en renässans i de stora städerna. Som en följd av att trafiken blivit tätare och tätare. Men dagens bud cyklar på exklusiva lätttrampade hojar med mängder av växlar. Likheten ligger väl i att både dagens bud och forma tiders "schasar" kastade sig genom trafiken i dödsföraktande stil med hög fart.
Reflektioner
Skall man göra en annan reflektion så är det naturligtvis att dåtidens ungdomar hade mängder med sådana här enkla jobb att tillgå. Antingen på heltid för den som slutade skolan eller som extraknäck för skolungdom. Det fanns mängder med okvalificerade hantlangarjobb. I vart fall i städerna.
I dag skulle antagligen en blomsterhandlare drabbas av samhällets vrede om han lät en skolungdom tjäna några extra spänn på eftermiddagarna. Förmodligen skulle han få både Facket, Arbetsmiljöverket, Skatteverket och en mängd andra verk på halsen. Utan att veta säkert tar Donkeyman det för givet att i dagens moderna samhälle skulle inte en 10-åring få vara "kägelresare" och en 13-14 åring skulle inte få "schasa". I vart fall inte för betalning.
Men i Donkeymans ungdomstid gick sådant för sig. Det var till och med vanligt. Och Donkeyman minns än i dag den glädjen som det innebar att kunna ha egna pengar. Pengar som man kunde använda som man ville utan att föräldrarna lade sig i. Och Donkeyman var sparsam. De små öringarna blev kronor och kronorna blev sedlar och sedlarna förvandlades till många "nyttigheter". Matchbiljetter till exempel. På "Jossa", "Stadion", "Råpan", "Hovet" och andra ställen.
Kägelresare
Men Donkeyman började att tjäna egna pengar redan i mycket unga år. De första två yrkena var typiska "knäck" för smågrabbar i Stockholm på -50- och -60-talen. Sådana "jobb" som inte finns längre.
De allra första kronorna rann in redan innan Donkeyman hade fyllt 10. Då "jobbade" han tidvis som kägelresare på Kungsholmens Bowlinghall. Innan de automatiska kägelresningsmaskinerna kom så måste ju käglorna resas för hand och kloten returneras manuellt. Bowlinghallarna hade inte några kägelresare anställda utan spelarna fick hålla med sådana själv. Och det fanns en flock med smågrabbar till hands som reste käglor.
Den som hyrt en bana men inte hade med sig någon som skötte käglorna hyrde in någon av alla de grabbar som höll sig framme för att göra sig en slant. Vilket givetvis inte skedde i form av någon anställning utan arvodet betalades ut ungefär som en vanlig "dricks"peng.
Den utvalde kägelresaren gick till änden av banan, ställde upp käglorna och hoppade upp på en bräda ovanför banan. Så kom klotet. Han hoppade ned, lade klotet i returrännan, rensade bort de fallna käglorna och hoppade upp på brädan igen. Så kom klotet igen. Nu hoppade han ned, lade klotet i returrännan, ställde upp käglorna och hoppade upp på brädan igen. Och så vidare .........
Efter avslutad serie sprang kägelresaren ut till spelarna och hämtade sin slant. Samt försökte positionera sig för att få nya kunder.
Dess värre försvann denna intäktskälla i början på 1960-talet när bowlinghallarna installerade de moderna Amerikanska kägelresningsmaskinerna.
Springschas
Precis som så många andra ungdomar som växte upp på den tiden har Donkeyman "Schasat". Det var ju så att de allra flesta butiker och företag hade cykelbud. De lite större hade fast anställda bud medan lite mindre livsmedelsbutiker, blomsterbutiker och så vidare hade någon eller några pojkar som kom och cyklade bud någon timme efter skolan.
På den tiden var de flesta kvinnor hemmafruar och många orkade inte bära hem varorna när man handlat. Då packade handlaren varorna och skickade dem med firmans "springschas". Som ju ofta var en extraknäckande skolgrabb. Jag tror aldrig att jag såg några tjejer som "schasade". Det "passade sig" nog inte på den tiden.
Donkeyman började "schasa" redan strax efter att knäcken på bowlinghallarna tog slut. Först ut var hos en blomsterhandel på S:t Eriksgatan. Sedan blev det hos en blomsterhandel i Abrahamsberg dit familjen med tiden flyttade. För övrigt hade även Donkeymans far "schasat" fast det skedde ute i Tureberg där fadern hamnade när han som 15-åring flyttade in till stan för att jobba. Och han "schasade" något år tills han fick jobb som "massäck", dvs hjälpkarl, på en lastbil.
Det bestående minnet från Donkeymans tid som "schas" är att det märkligt nog kändes som om det alltid regnade när skolan närmade sig slutet och det var dags att hämta dagens uppdrag. För det mesta var det 4-5 blomsterkvastar som skulle köras ut men i samband med större helger kunde det vara mängder. Eller om någon fyllde jämnt eller vid dop, bröllop eller andra högtidsdagar. Då blev det fort stora lass och flera turer. Turer som genomfördes på blomsterhandelns tungtrampade pakethoj med ballongdäck. Men Donkeyman var ju idrottsman så det var bara en god träning och så lärde man sig att hitta.
Hos Blomsterhandlarna fick man ju betalt för budkörningen - en betalning som de ju tog ut av sin kund. Budet avlönades "rostfritt - rätt i rocken" som man sade på den tiden. Men de allra flesta kunder gav också en slant i dricks.
Även "springschasarna" försvann när den moderna tiden kom. Men "cykelbuden" har fått en renässans i de stora städerna. Som en följd av att trafiken blivit tätare och tätare. Men dagens bud cyklar på exklusiva lätttrampade hojar med mängder av växlar. Likheten ligger väl i att både dagens bud och forma tiders "schasar" kastade sig genom trafiken i dödsföraktande stil med hög fart.
Reflektioner
Skall man göra en annan reflektion så är det naturligtvis att dåtidens ungdomar hade mängder med sådana här enkla jobb att tillgå. Antingen på heltid för den som slutade skolan eller som extraknäck för skolungdom. Det fanns mängder med okvalificerade hantlangarjobb. I vart fall i städerna.
I dag skulle antagligen en blomsterhandlare drabbas av samhällets vrede om han lät en skolungdom tjäna några extra spänn på eftermiddagarna. Förmodligen skulle han få både Facket, Arbetsmiljöverket, Skatteverket och en mängd andra verk på halsen. Utan att veta säkert tar Donkeyman det för givet att i dagens moderna samhälle skulle inte en 10-åring få vara "kägelresare" och en 13-14 åring skulle inte få "schasa". I vart fall inte för betalning.
Men i Donkeymans ungdomstid gick sådant för sig. Det var till och med vanligt. Och Donkeyman minns än i dag den glädjen som det innebar att kunna ha egna pengar. Pengar som man kunde använda som man ville utan att föräldrarna lade sig i. Och Donkeyman var sparsam. De små öringarna blev kronor och kronorna blev sedlar och sedlarna förvandlades till många "nyttigheter". Matchbiljetter till exempel. På "Jossa", "Stadion", "Råpan", "Hovet" och andra ställen.
måndag 4 april 2011
2. Kort levnadsbeskrivning
"Donkeyman", eller Claes Thure Vilhelm Moberg föddes på Södersjukhuset i Stockholm i nådens år 1949.
Bägge föräldrarna hade kommit till Stockholm just före kriget för att finna sig arbete. De träffade varandra och gifte sig 1944. Moder var Thyra Moberg (född Tuohea) som kom från Tornedalen. Fader var Ivar Moberg och kom från Roslagen. Ivar var droskchaufför och blev med tiden droskägare. Han körde droska i Stockholm från 1942 till 1985.
Familjen bodde på Tobaksspinnaregatan 5 i Högalids församling på Söder. Men sonen Thure döptes i kapellet på Södersjukhuset av pastor Torne Tirén. Som liksom modern var Tornedaling och just länken till Tornedalen kom att betyda mycket i Thures liv. Men mer om detta i andra artiklar.
Längre fram kom familjen att flytta ut till de västra förorterna. Först till Vällingby och ganska snart vidare till Abrahamsberg. Där gick Donkeyman igenom skolans högstadium och så gymnasium på Höglandsskolan. Vi talar nu om mitten på 1960-talet.
När vi kommer fram till 1965 börjar Donkeyman att jobba på ångfartyget "Saltsjön" som gick i linjetrafik mellan Stockholm och Utö. Något som kom att prägla hela hans levnad. Från nu och framöver jobbade han på Waxholmsbolaget på sina skollov. Och efter avslutat gymnasium gick han rätt ut i heltidsjobb på de gamla ångbåtar som på den tiden utgjorde ordinarie förbindelser ut i skärgården. Merparten av tiden gick han som eldare på ss "Waxholm".
Donkeyman flyttade också ut i Skärgården och bodde där några år. Närmare bestämt på en liten ö just utanför Waxholm.
"Lumpen" omfattade 15 månader som värnpliktig plutonchef vid Kungl Svea Ingenjörregemente i Solna och senare Södertälje. Efter "Muck" blev det diverse ångbåtar igen och 1971 blev han bristmönstrad som "Chief" på ångfartyget "Blidösund". Nu hade han flyttat in till centrala Stockholm igen.
1972-75 läste Donkeyman på Sjöbefälsskolan i Stockholm. Därefter var han Sjöingenjör .....
Efter examen blev det Rederi AB Transatlantic och deras ms "Cumulus" och några andra gamla styckegodsare. Under ledigheterna jobbades det på Waxholmsbolaget som ångbåtsChief mestadels ombord på "Waxholm".
Så blev det en stor omvändning i livet julen 1977 när Donkeyman med vänner köpte ångfartyget "Blidösund" och sedan drev denna båt tillsammans. Samtidigt drev han en firma som sysslade med konsultverksamhet och reparationer av fartyg. Plus att han undervisade på Sjöbefälsskolan. Hur tiden räckte till vet man inte. Verkligheten var nog att den inte riktigt gjorde det. Under den här perioden var Donkeyman bosatt uppe på Blidö.
Nästa korsväg var 1985 när han också hade startat upp den gamla "Östanå 1" som inte hade gått i trafik på mer än 25 år. Då återgick Donkeyman till de stora haven. Och det blev allt mellan himmel och jord. Stora båtar, små båtar, vanliga båtar, ovanliga båtar och en massa annat. I samma veva flyttade Donkeyman till Tromsø i NordNorge. Där han bodde ihop med Borgny under många år.
Det är också här som han börjar använda sitt första namn "Claes". Helt enkelt av praktiska skäl. Det är dj***t besvärligt att förmå Engelsktalande att säga "Thure". Men alla har hört talat om Santa Claus. Så därefter har det varit Claes Thure Moberg som namn.
Här kom en period när han var först Maskinchef men sedan Inspektör och Kvalitetschef i "Swan Shipping". Det blev 14 år med pendling mellan Tromsø och Oslo. Samt resor runt om i världen. Både hit och dit. Det stora slaget kom när Borgny blev sjuk och dog några år in på det nya seklet.
Därifrån har det varit allt mellan himmel och jord. Men med Tromsø som bas. Rederijobb i Norge, konsultverksamhet och nu sist jobb som maskinchef på isbrytare i Sverige. Allt omväxlande med uppdrag runt om i världen. Men på senare år har han fått en ny "smäll på käften", han hade funnit en ny kvinna som också fick "skruva ned skylten" efter bara ett par år.
Nu är Donkeyman en 60-plussare som åter går in i en ny framtid. Vart "haren har sin gång" nu vet man inte men det blir säkert spännande och händelserikt. Vad Donkeyman skall ägna sig åt "när han blir stor" vet han inte heller. Allt detta och mycket mer kommer att beskrivas i artiklar här på denna blog.
Häng med ........
Bägge föräldrarna hade kommit till Stockholm just före kriget för att finna sig arbete. De träffade varandra och gifte sig 1944. Moder var Thyra Moberg (född Tuohea) som kom från Tornedalen. Fader var Ivar Moberg och kom från Roslagen. Ivar var droskchaufför och blev med tiden droskägare. Han körde droska i Stockholm från 1942 till 1985.
Familjen bodde på Tobaksspinnaregatan 5 i Högalids församling på Söder. Men sonen Thure döptes i kapellet på Södersjukhuset av pastor Torne Tirén. Som liksom modern var Tornedaling och just länken till Tornedalen kom att betyda mycket i Thures liv. Men mer om detta i andra artiklar.
Längre fram kom familjen att flytta ut till de västra förorterna. Först till Vällingby och ganska snart vidare till Abrahamsberg. Där gick Donkeyman igenom skolans högstadium och så gymnasium på Höglandsskolan. Vi talar nu om mitten på 1960-talet.
När vi kommer fram till 1965 börjar Donkeyman att jobba på ångfartyget "Saltsjön" som gick i linjetrafik mellan Stockholm och Utö. Något som kom att prägla hela hans levnad. Från nu och framöver jobbade han på Waxholmsbolaget på sina skollov. Och efter avslutat gymnasium gick han rätt ut i heltidsjobb på de gamla ångbåtar som på den tiden utgjorde ordinarie förbindelser ut i skärgården. Merparten av tiden gick han som eldare på ss "Waxholm".
Donkeyman flyttade också ut i Skärgården och bodde där några år. Närmare bestämt på en liten ö just utanför Waxholm.
"Lumpen" omfattade 15 månader som värnpliktig plutonchef vid Kungl Svea Ingenjörregemente i Solna och senare Södertälje. Efter "Muck" blev det diverse ångbåtar igen och 1971 blev han bristmönstrad som "Chief" på ångfartyget "Blidösund". Nu hade han flyttat in till centrala Stockholm igen.
1972-75 läste Donkeyman på Sjöbefälsskolan i Stockholm. Därefter var han Sjöingenjör .....
Efter examen blev det Rederi AB Transatlantic och deras ms "Cumulus" och några andra gamla styckegodsare. Under ledigheterna jobbades det på Waxholmsbolaget som ångbåtsChief mestadels ombord på "Waxholm".
Så blev det en stor omvändning i livet julen 1977 när Donkeyman med vänner köpte ångfartyget "Blidösund" och sedan drev denna båt tillsammans. Samtidigt drev han en firma som sysslade med konsultverksamhet och reparationer av fartyg. Plus att han undervisade på Sjöbefälsskolan. Hur tiden räckte till vet man inte. Verkligheten var nog att den inte riktigt gjorde det. Under den här perioden var Donkeyman bosatt uppe på Blidö.
Nästa korsväg var 1985 när han också hade startat upp den gamla "Östanå 1" som inte hade gått i trafik på mer än 25 år. Då återgick Donkeyman till de stora haven. Och det blev allt mellan himmel och jord. Stora båtar, små båtar, vanliga båtar, ovanliga båtar och en massa annat. I samma veva flyttade Donkeyman till Tromsø i NordNorge. Där han bodde ihop med Borgny under många år.
Det är också här som han börjar använda sitt första namn "Claes". Helt enkelt av praktiska skäl. Det är dj***t besvärligt att förmå Engelsktalande att säga "Thure". Men alla har hört talat om Santa Claus. Så därefter har det varit Claes Thure Moberg som namn.
Här kom en period när han var först Maskinchef men sedan Inspektör och Kvalitetschef i "Swan Shipping". Det blev 14 år med pendling mellan Tromsø och Oslo. Samt resor runt om i världen. Både hit och dit. Det stora slaget kom när Borgny blev sjuk och dog några år in på det nya seklet.
Därifrån har det varit allt mellan himmel och jord. Men med Tromsø som bas. Rederijobb i Norge, konsultverksamhet och nu sist jobb som maskinchef på isbrytare i Sverige. Allt omväxlande med uppdrag runt om i världen. Men på senare år har han fått en ny "smäll på käften", han hade funnit en ny kvinna som också fick "skruva ned skylten" efter bara ett par år.
Nu är Donkeyman en 60-plussare som åter går in i en ny framtid. Vart "haren har sin gång" nu vet man inte men det blir säkert spännande och händelserikt. Vad Donkeyman skall ägna sig åt "när han blir stor" vet han inte heller. Allt detta och mycket mer kommer att beskrivas i artiklar här på denna blog.
Häng med ........
1. Vad är en "Donkeyman"
Författaren till dessa artiklar heter Claes Thure Moberg men hans "alias" är "Donkeyman". För den som inte känner till sjöfartens underbara värld är uttrycket obegripligt. Men "Donkeyman" är den äldste yrkestiteln i maskinavdelningen på ett fartyg.
På segelfartygens tid utfördes alla jobb manuellt. Vilket inkluderade tunga uppgifter som att hiva ankare, lossa och lasta fartygen med mera. Till hjälp hade man ibland en "vandring" där ett antal karlar kunde dra runt en enkel winsch manuellt. Man gick helt enkelt runt, runt, runt och var man skjöt på en spak och därmed drev man ett spel.
På land i varma länder kunde sjömännen beskåda "åsnevandringar" där en åsna gick runt, runt och drev till exempel en vattenpump. Och sjömännen började kalla vandringen ombord för åsnevandring. Männen ombord gjorde ju samma jobb ombord som åsnan gjorde i land.
Med tiden kom ångdriften. I början installerade man en ångpanna som drev winschar och spel ombord i de större segelfartygen. Ångan ersatte den manuella vandringen där sjömännen ju jämförde sig med åsnor. Vad var då mer naturligt än att sjömansspråket gjorde ångpannan till en Donkeypanna - ångan gjorde ju samma jobb som åsnan. Och självfallet blev mannen som skötte det hela en Donkeyman.
Med tiden utvecklades tekniken. Seglen ersattes med ångmaskiner. Men titeln Donkeymannen levde kvar. Fast nu var Donkeyman den mest betrodde bland manskapet i maskin. Mannen som visste allt och kunde allt. En tusenkonstnär helt enkelt.
Ångmaskinerna har numera ersatts med Dieselmotorer. Men det finns en del ångbåtar med avancerad modern turbinteknik på världshaven. Och i vart och ett av dessa finns än i dag en "Donkeyman".
"Donkeyman" har gått igenom hela karriärstegen till sjöss. Började som elev, fortsatte som eldare, gick in och läste, blev med tiden maskinist och slutade som maskinchef. Hängde med på ångbåtarna så länge de fanns men tvingades med tiden att gå över från steam till motor. Därför reste han aldrig som Donkeyman. Men däremot har han varit riktig eldare. På kolfyrade båtar. Och kan hantera både kolskyffel, raka och slejs.
Och Donkeyman har precis som Evert Taubes berömde eldare "Charlie Barr" gjort rent ångpannor invändigt (men inte i Bordeaux).
På segelfartygens tid utfördes alla jobb manuellt. Vilket inkluderade tunga uppgifter som att hiva ankare, lossa och lasta fartygen med mera. Till hjälp hade man ibland en "vandring" där ett antal karlar kunde dra runt en enkel winsch manuellt. Man gick helt enkelt runt, runt, runt och var man skjöt på en spak och därmed drev man ett spel.
På land i varma länder kunde sjömännen beskåda "åsnevandringar" där en åsna gick runt, runt och drev till exempel en vattenpump. Och sjömännen började kalla vandringen ombord för åsnevandring. Männen ombord gjorde ju samma jobb ombord som åsnan gjorde i land.
Med tiden kom ångdriften. I början installerade man en ångpanna som drev winschar och spel ombord i de större segelfartygen. Ångan ersatte den manuella vandringen där sjömännen ju jämförde sig med åsnor. Vad var då mer naturligt än att sjömansspråket gjorde ångpannan till en Donkeypanna - ångan gjorde ju samma jobb som åsnan. Och självfallet blev mannen som skötte det hela en Donkeyman.
Med tiden utvecklades tekniken. Seglen ersattes med ångmaskiner. Men titeln Donkeymannen levde kvar. Fast nu var Donkeyman den mest betrodde bland manskapet i maskin. Mannen som visste allt och kunde allt. En tusenkonstnär helt enkelt.
Ångmaskinerna har numera ersatts med Dieselmotorer. Men det finns en del ångbåtar med avancerad modern turbinteknik på världshaven. Och i vart och ett av dessa finns än i dag en "Donkeyman".
"Donkeyman" har gått igenom hela karriärstegen till sjöss. Började som elev, fortsatte som eldare, gick in och läste, blev med tiden maskinist och slutade som maskinchef. Hängde med på ångbåtarna så länge de fanns men tvingades med tiden att gå över från steam till motor. Därför reste han aldrig som Donkeyman. Men däremot har han varit riktig eldare. På kolfyrade båtar. Och kan hantera både kolskyffel, raka och slejs.
Och Donkeyman har precis som Evert Taubes berömde eldare "Charlie Barr" gjort rent ångpannor invändigt (men inte i Bordeaux).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)